Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg taggade med Borderline

Tillbaka till bloggens startsida

Älskade familj

Sitter här på Danderyds psyk och gråter för mig själv. Jag gråter inte för att jag tycker synd om mig själv för  jag är fullt medveten om att jag  faktiskt har satt mig (delvis) i denna situationen själv. Det är ingen annan som gjort mina självskador på mig och det är ingen annan som satt mig i svält.

Det jag gråter över och är ledsen för är att min älskade familj ska behöva gå igenom det här. De kämpar och strider för mig och med mig. Jag är så ledsen för att ni ska behöva stå ut med allt som sker runt mig.

Ni är världa så mycket mer och ska inte behöva vara med på den här helvetes resan.

Förlåt för allt.

Jag ÄLSKAR er glöm aldrig det!

 

Taggat med: 

, ,

När bitar dör

En bit till av mig har dött.

Känner mig åter igen sviken av vården och att ingen tycks vilja ta i mig med tång.

I går pratar jag med avdelnings läkaren och vi kom överens om att utöka mitt intag till 2 näringsdrycker från och med idag. Min motivation till detta var faktiskt hög för då kan jag visa på att jag vill.

Å vet ni vad som händer?

Strax efter lunch får jag reda på att jag tydligen inte gått upp i vikt  utan jag har gått ner. så nu kan de inte ha kvar mig på på avdelningen.

Jag är åter igen " en försvår" patient så nu skickas jag till Danderyds psyk, inte nog med det jag blir inskriven där som en LPT patient!

Jag är så ledsen och arg nu.

Varför måste jag skickas runt på detta vis? Å det är väl för i helvete inte mitt fel att min kropp tydligen bestämt sig för att vägra gå upp?!

Å varför tvångsvård? 

Jag har gjort allt de velat på sjukhuset och jag har inte självskadat, vad mer begär de?! 

Sitter nu i baksätet med min underbara vän påväg in till Danderyd. Mamma såg till att jag fick slippa åka med polisen vilket man vanligtvis får göra när det rör sig om LPT.

När ska jag få ro och hinna bygga upp och stärka min motivation? 

Bitar av mig dör och jag vet inte hur många bitar av mig som finns kvar nu.

Taggat med: 

, ,

Nyare inlägg