Om





Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline och hsp.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg taggade med ångest

Tillbaka till bloggens startsida

Ensam

Jag kan tycka att det är rätt så skönt att vara ensam ibland. Som idag när solen sken och jag tog en långpromenad med min vovve, då njöt jag av att det bara var han och jag. Jag kunde suga in solens energi och njuta av det vackra vädret. Men det är den övriga tiden som blir jobbig för mig. Att vara ensam är en sak men att även känna sig ensam är en helt annan sak.

Det är när jag är ensam och KÄNNER mig ensam som mina tankar far iväg. Jag tvingas liksom att möta mig själv, mina tankar, känslor och demoner. Ångesten stiger och jag försöker fly från den. Ibland lyckas jag byta fokus men allt för ofta fastnar jag i det stadiet och ångesten och den inre smärtan blir för stark för mig och det är då jag tar till rispandet/skärandet. Det ger en tillfällig ångestlindring men på sikt vet jag att det inte hjälper då skärandet ofta leder till skuldkänslor.

Jag behöver lära mig att inte fly från ensamheten och mig själv. Måste våga möta mig själv och få tyst på demonerna innan de tar över mig helt och hållet.





 

När bitar dör

En bit till av mig har dött.

Känner mig åter igen sviken av vården och att ingen tycks vilja ta i mig med tång.

I går pratar jag med avdelnings läkaren och vi kom överens om att utöka mitt intag till 2 näringsdrycker från och med idag. Min motivation till detta var faktiskt hög för då kan jag visa på att jag vill.

Å vet ni vad som händer?

Strax efter lunch får jag reda på att jag tydligen inte gått upp i vikt  utan jag har gått ner. så nu kan de inte ha kvar mig på på avdelningen.

Jag är åter igen " en försvår" patient så nu skickas jag till Danderyds psyk, inte nog med det jag blir inskriven där som en LPT patient!

Jag är så ledsen och arg nu.

Varför måste jag skickas runt på detta vis? Å det är väl för i helvete inte mitt fel att min kropp tydligen bestämt sig för att vägra gå upp?!

Å varför tvångsvård? 

Jag har gjort allt de velat på sjukhuset och jag har inte självskadat, vad mer begär de?! 

Sitter nu i baksätet med min underbara vän påväg in till Danderyd. Mamma såg till att jag fick slippa åka med polisen vilket man vanligtvis får göra när det rör sig om LPT.

När ska jag få ro och hinna bygga upp och stärka min motivation? 

Bitar av mig dör och jag vet inte hur många bitar av mig som finns kvar nu.

Taggat med: 

, ,