Jag älskar min syster över allt annat och är så sjukt stolt över vad hon åstadkommit hitentills i livet och stolt över vad hon är påväg. 

Hon är en bra mamma, och har ett "enligt mig" ett viktigt jobb ( hon jobbar med människor som har eller haft missbruk samt har psykiska problem). Hon är drivande och väldigt engagerad kring människors mående och jobbar hårt för individens rättigheter.

Just nu pluggar hon vid sidan av sitt jobb för att kunna jobba "djupare" innom samma område. 

Som om inte det vore nog fick jag nu ikväll veta att hon ska via jobbet påbörja ytterligare en kurs för att öka kompetensen. 

Hon är så jäkla duktig, mamma och pappa måste vara minst lika stolta över henne som jag är.

Men jag då?! Mamma och pappa är noga med att säga att vi båda är duktiga på våra vis och att de är stolta över att ha oss som döttrar

Men va fan är det att vara stolt över mig?! Jag gör ju ingenting att vara stolt över. 

Jag har flertal diagnoser som gör att jag inte klarar av att göra något vettigt alls :-( 

Jag vet faktiskt inte vad jag ville med livet eller vart jag är på väg. Jag vet inte vad som väntar mig i dag, i morgon, om en vecka eller om ett år. Jag vet inte vad jag vill eller inte vill med mitt liv.

Jag vet inte vilken väg jag ska gå eller varför eftersom jag inte kan se mitt mål. Allt är bara svart för mig och mitt liv går bara i repeat hela tiden så det mörka tar aldrig slut och målet går aldrig att hitta.

Att inte veta gör att man ställer sig frågan... Varför?!

Varför finns jag? Varför ska jag kämpa? Varför ska jag äta? > för att gå upp i vikt. Varför ska jag gå upp i vikt? > för att orka mer ex rida. Varför ska jag orka med det? > För att det kan få mig att må bättre.  Varför ska jag få må bättre?  Jag är INTE värd det! > varför? Jo för att jag är helt utan värde. Jag är inte någon.  Finns inget som gör någon skillnad om jag inte fanns. Jag är ingenf som betyder något för resten av världen.