Funderar på om det är värt att fortsätta kämpa. Mitt liv känns som en  spiral som börjar om och om igen.

Så länge jag är inlagd klarar jag av ångesten, tankarna och depressionen tack vare personalen och massa piller. Maten fungerar också rätt bra tack vare att personalen har full koll och för att jag vill vara duktig flicka. Såhär har det alltid varit, det fungerar när jag är under behandlingar/inlagd. När jag sedan kommer hem är det INTE frågan om OM jag rasar, utan NÄR!?