Jag har lite av en årsdag i morgon då är det nämligen ett år sedan jag tog mina sista Theralen droppar efter att ha haft dem som behovsmedicin i över 2 år.

Man satte in dessa droppar för att jag skulle ta dem vid behov å då max 4 gånger per dag. I min rädsla för att få och möta min ångest tog jag allt för ofta dessa droppar i förebyggande syfte och det gick inte en enda dag utan att jag tog minst 3 omgångar med dessa droppar.

Tills den dagen då för ett år sedan då jag bestämde mig för att sluta ta dessa helt. Jag möttes av lite motstånd framförallt från min mamma och även min syster som var lite oroliga för hur jag skulle kunna hantera min ångest, rädda för att jag åter skulle börja självskada (något jag satte stopp för månaden innan) eller göra något annat dumt när ångesten blev för påtaglig. Jag förstod deras oro men förklarade för dem att jag verkligen ville försöka och jag lovade att om jag åter började självskada skulle jag börja ta dessa droppar igen. 

I morgon har det gått ett helt år sedan jag tog theralen och jag är så nöjd med mig själv att jag lyckats även med denna sak utan att för den delen självskadat eller gjort något annat destruktivt. 

Anledningen till att jag faktiskt har lyckats med detta är inte för att ångesten helt plötsligt försvunnit eller blivit lindrigare...NEJ, nej så väl är det inte men jag har slutat att vara rädd för att få ångest.

Det kan låta väldigt märkligt men jag har liksom börjat "välkomna" ångesten liksom en objuden gäst istället för att mota bort den. För det är ju faktiskt så med ångest att det går inte att trycka bort den i all evighet för vill den komma gör den det till sist och har man då motat bort den under en längre tid blir den oftast mycket värre än vad den var från början. Så när ångesten börjar smyga sig på så motar jag inte bort den utan jag säger istället "Hej Ångest, här kommer du och gör livet surt för mig". Sen låter jag den jobba och förstöra bäst den vill och jag försöker liksom vänta ut den. Jag tänker på mina ångestvågor som kommer och går. Jag intalar mig själv om att det inte är något farligt utan att det kommer gå över om jag bara just väntar även om det inte känns så just där och då. 

Även om jag har kommit på att det bästa att göra när man får ångest just är att bara låta den vara där så kan den ibland bli lite för intensiv och då kan någon form av distraktion vara till hjälp. Det kan vara allt från att gå ut, mysa extra med min Chip (min hund) eller dela med mig av ångesten till någon i min närhet.

Jag har som sagt jobbat väldigt mycket med mig själv och med att acceptera saker och det är ett måste för att kunna ta dessa steg. Det är verkligen inte en självklarhet att jag aldrig mer kommer behöva ångestdämpande behovsmedicin men mitt mål är att klara mig utan. Sen måste ni komma ihåg att det INTE är något fel i att ta dessa när man verkligen behöver det, så sluta inte om ni inte känner er redo för det och inte förrän ni pratat med någon kunnig om det.