Tankar, känslor och sunda förnuftet går inte alltid hand i hand. I mitt fall går det näsan aldrig hand i hand.

Nu har jag då druckit näringsdrycker i tre veckor, de första två veckorna hände inte mycket med vikten, jag till och med tappade några hekton under vecka två. Troligen sög mina organ åt sig all näring så de blev inte mycket kvar till själva viktuppgången. Men när jag nu vägde mig i morse hade vikten tagit ett rejält skutt uppåt vilket blev väldigt jobbigt för mig och jag bröt ihop i gråt, jag tyckte att det var för mycket upp på bara en vecka. Å ena sidan så väger jag lika mycket nu som jag gjorde den 1 januari i år och jag har fortfarande några kilon kvar innan jag får testa att ta bort näringsdryckerna så egentligen borde det inte bli så jobbigt.

Det blir så paradoxalt, här jobbar jag för att gå upp i vikt och när jag  väl gör det så blir jag ledsen för att jag går upp i vikt! Det är lite som att "ja, jag vill gå upp i vikt.... bara jag inte går upp i vikt". Förstår ni hur jag menar?                             Men det är lite så här det är med ätstörningen den vrider och vänder på tankarna och försöker hela tiden deala och tänja på gränserna så det passar den bra. Tidigare har jag alltid agerat utifrån vad ätstörningen säger och vill dvs vid viktuppgång börjat öka promenaderna, tulla på maten etc. men nu försöker jag verkligen att se på saken från den sidan att det just är min ÄTSTÖRNING som pratar och sätter käppar i hjulet för mig, och är det värt att lyssna på? Svar nej! 

Det kommer inte bli lätt men jag ska i alla fall försöka allt jag kan, för jag vill inte gå ner så mycket i vikt att jag behöver gå en behandling eller ännu värre hamna i rullstol så som för två år sedan. Nej jag måste fortsätta med mina näringsdrycker och fortsätta att jobba för en viktuppgång även om det känns svårt och ångest laddat. Så till min ätstörning säger jag nu...……                   HÅLL KÄFTEN!