När artikeln om mig släpptes i måndags fick jag helt ärligt lite ångest. Tankarna som for genom huvudet var: "Va fan har jag gjort? Hur kommer artikeln tas emot? Kommer någon läsa? Vilka reaktioner kan jag vänta mig?" artikeln var ju rätt så "djup" och jag var väldigt öppen i den utan att försköna något.

Min ångest visade sig vara helt obefogad för responsen jag har fått har bara varit positiv. Jag har fått så många fina kommentarer om hur modig jag var som öppnade upp mig så. Många har sagt att de hade blivit väldigt berörda av det de läste och att de är imponerade av hur mycket jag har kämpat och fortfarande kämpar. Även de som har vetat om min resa fick en ny bild av hur det egentligen har varit. Så artikeln fyllde verkligen sitt syfte och jag fick fram det jag ville i den.

Ja jag kanske var modig som vågade gå ut och prata så öppet om min ätstörning men precis som när jag skriver här i bloggen vill jag vara så öppen och ärlig som det bara går, för att vara drabbad av en ätstörning är ett rent helvete. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. 

I dag pratar man mycket mer om psykiskohälsa än vad man tidigare har gjort men att prata om ätstörningar är av någon anledning fortfarande lite "förbjudet" och känsligt att prata om och många kanske lider i det tysta. Därför ser jag det som ännu viktigare att verkligen lyfta fram och prata om den problematiken och jag är långt ifrån ensam om att kämpa med den. Därför blev jag också så glad att artikeln fick en sådan bra respons som den fick.

Jag vill tacka Ellinor Gotby Eriksson för en mycket välskriven artikell och tack för att du ville lyssna på min historia samt sprida den vidare  <3