Jag hade en period då jag tänkte på ordet FRISK! Jag hade en tanke och dröm om att en dag få bli helt frisk och normal... Men vad är egentligen frisk och normal?
I dag ser jag ingen av mina diagnoser som någon direkt sjukdom utan de är en del av min personlighet. Visst kan jag hålla med om att jag har vissa psyko funktionella avvikelser som ställer till det för mig i min vardag, och visst jag har mycket ångest och jag känner väldigt mycket men vill ändå inte kalla det för en sjukdom. Diagnoserna ser jag inte som något negativt utan mer som en förklaring till varför jag mår som jag gör och varför jag ibland agerar lite annorlunda än vad andra utan dessa diagnoser gör. 
Med detta sagt tror inte jag att jag kan bli frisk, för jag är ju inte sjuk som i ordet SJUK, jag har bara en väldigt känslig och impulsiv personlighet som kräver lite mer eftertanke och omsorg. Däremot kan jag lära mig att leva med mina diagnoser, hitta strategier för att få vardagen att fungera bättre.
Det finns ingen medicin som kan bota mig helt, och ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag hade velat ha en sådan medicin, för vem hade jag blivit då? Men visst finns det mediciner som kan lindra min ångest och ta död på en del känslor som blir för övermäktiga för mig och det har varit till en bra hjälp många gånger och är väl fortfarande det även om jag helst hade sett att jag klarade mig utan dem. 
Med eller utan medicin så tror jag som sagt var att det viktigaste är att man fortsätter att lära sig mer om sig själv och försöker hitta sina egna vägar att gå för att orka med och klara av det liv som är runt omkring oss. 
Å detta gäller egentligen alla, oavsett om man har en diagnos eller inte.