När demonerna river, sliter, gnager oc skriker som mest innuti mig är det precis så jag reagerar.

Jag får svårt att kontrollera mitt betende och vill bara skrika, slå och kasta saker vilt omkring mig vilket jag tyvärr också gör (inte alltid).

I dessa stunder ber/skriker jag åt mina nära att de ska lämna mig ifred. Inte för att jag inte vill ha dem där men för att skydda dem från mig själv och skydda dem från det som mina demoner får mig att göra. Samtidigt som jag vill att man ska lämna mig ifred vill jag inget hellre än att någon ska krama om mig hårt tills allt det onda försvinner. 

Är det någon av er som läser detta som känner igen sig i detta eller kan förstå detta paradoxala betende?