Jaha så kom den över mig, som från ingenstans, utan förvarning bara PANG! Prestationsångesten! Å vad jag längtat efter dig hur mår du? Tack bra...

I morgon ska jag börja min arbetsträning på Färsna, något som jag fram tills idag har sett framemot och längtat till ända fram tills idag. För idag knackade ångesten på och klev in utan att vara bjuden och den tycks inte vilja gå sin väg och lämna mig ifred.

Det som jag har längtat så mycket till och sett framemot känns nu väldigt skrämmande och jag har sån jävla prestationsångest och klump i magen. Jag är så rädd att jag inte kommer att klara av det, att det jag kommer göra inte kommer vara tillräckligt. Att deras förväntningar på mig är högre än vad jag kan prestera. Att mina kunskaper inte kommer att räcka till och att de inte kommer att tycka om mig som person.

En annan rädsla jag har är att jag kanske inte kommer att klara av att arbetsträna rent fysiskt och psykiskt. Jag vill ju tro att jag är redo och i ett sådant läge i mitt liv att jag ska klara av att arbeta, det handlar ju faktiskt bara om 10 timmar i veckan nu till en början, men jag har inte jobbat på lite mer än 7 år så jag har faktiskt ingen aning om hur jag kommer att reagera rent psykiskt.

Fast värst är nog min prestationsångest. Jag är så jävla rädd för att misslyckas både med arbetsuppgifterna men också rädd att misslyckas i det att jag kanske inte ens klarar av att arbetsträna i överhuvudtaget.