För en tid sedan tog jag kontakt med min handläggare på försäkringskassan angående arbetsträning.

Jag har länge känt en viss längtan till att få börja jobba igen. Dagarna är långa och jag är rastlös och kan inte längre fylla upp dem bara med mina intressen och jag saknar det där sociala som man får när man jobbar. Dessutom längtar jag efter att få känna mig behövd eller att jag faktiskt gör någon nytta, att jag liksom bidrar med något. Okej jag vet att många hävdar att jag redan nu gör det med denna blogg och det arbete jag lägger på mig själv men för mig är inte det riktigt samma sak.

Nåväl det som jag haft som en längtan tog idag en total tvärvändning när min handläggare från försäkringskassan ringde upp mig och berättade att vi på måndag ska ha ett möte med arbetsförmedlingen för att börja planera för en kommande arbetsträning. PANIK!

Helt plötsligt slog ångesten till och jag fick som sagt var lite panik. Det som jag varit så säker på att jag vill göra samt längtat till kändes med ens skrämmande. Skäms för att säga detta men helt plötsligt kände jag bara att NEJ JAG VILL INTE! 

Nu har det gått några timmar sedan samtalet och jag har "panikat" här hemma fram och tillbaka och jag har nu kommit underfund med vad min reaktion som jag fick beror på.

Det är nog inte alls det att jag inte vill börja arbetsträna för längtan efter att få arbeta och leva ett mer "normalt" liv är stor men jag är så jävla rädd för att misslyckas igen. Jag har inte jobbat på 7 år och den gången rasade jag samman. I 7 år har jag åkt ut och in på psykiatrin, varit nära döden ett flertal gånger och nu under de senaste åren har jag byggt upp mig själv oh skapat rutiner som fungerar rätt så bra för mig.

Så även om jag som sagt var längtar efter att få mer stimulans i mitt liv i form av arbetsträning är jag livrädd för att gå igenom den förändringen. Livrädd för att misslyckas och livrädd för att inte klara av det.