Ibland rasar allt bara för mig, det är inte lika ofta nu som det har varit men det kommer dagar då jag faktiskt inte orkar vara stark, positiv eller ens motiverad.

En sådan dag blev det i tisdags. Allt kändes bara mörkt, jag var ledsen, kände mig ensam och bar en känsla av hopplöshet, att jag inte tagit mig någonvart osv. Hade så mycket oro och rastlöshet i kroppen men ändå kunde jag inte riktigt ta tag i och göra något vettigt. 

Mamma som alltid ringer mig några gånger om dagen bara för att kolla läget hörde på mig att jag mådde skit så när hon ringde på eftermiddagen sa hon åt mig att åka ut till dem efter det att jag ätit min middag bara för att bryta ensamheten och tankarna som cirkulerade i mig. Egentligen ville jag inte alls åka ut till dem eftersom det kändes som ett misslyckande att åka ut till dem och fly ensamheten på de viset, men hon hade som vanligt rätt jag behövde verkligen bryta det som var så jag åkte faktiskt ut till dem. Jag hann väl inte mer än att sätta mig på stolen i köket hos mamma förrän jag brast ut i gråt. Där satt jag och grät för allt som var eller inte var, jag bara grät utan att kunna förklara varför. 

Pratade med min psykolog i går och då slog det mig att detta var första gången jag släppte ut mina känslor och grät ordentligt sedan i somras när jag var så orolig för Chip. Jag har under ett halvår stängt in mina känslor lite för mycket och satt på mig den där berömda masken både för mig själv och för andra och inte tillåtit mig själv att känna så mycket. Min psykolog menade på att det har hänt så otroligt mycket den senaste tiden för mig och att jag antagligen är rätt så trött rent mentalt och har nog varit det en längre tid å nu orkade jag helt enkelt inte längre.

Idag mår jag väl lite bättre men jag har fortfarande den där jävla klumpen i bröstet som kan göra så förbaskat ont och jag känner mig fortfarande ledsen. Jag blir lite arg på mig själv för att jag känner så, jag vill liksom inte sätta på mig någon offerkofta och tycka synd om mig själv. Samtidigt vet jag att det är okej att inte alltid må bra, det är okej att vara ledsen och ha dåliga dagar och det gäller också mig även om jag inte riktigt alltid lyckas förstå det