Min anorexidiagnos fick jag redan 2002 och det efter att strulat med maten under flera år. Detta är en diagnos jag inte velat veta av eller riktigt accepterat, trots alla ätstörningsbehandlingar jag gått. Det var först 2017 som jag helt och hållet erkände för mig själv och för alla andra (som redan visste) att jag var en anorektiker. Det var också först 2017 när jag blev inlagd på allmän psyk som jag genomgick en behandling som faktiskt hjälpte mig. Denna behandling innebar väldigt mycket eget ansvar och jag var hela tiden delaktigt i min viktökning och matscheman, men i stöd av läkaren på plats och råd från scä. Vi var väl inte alltid sams kring bestämmelserna och jag var många gånger riktigt förbannad på läkarna när jag tyckte att de gick för fort fram. Men med hjälp av personalen och tack vare min nya insikt tog jag mig igenom detta och fick efter lite mer än fem månader komma hem och då utan rullstol.

Enligt mig kan man inte bli helt frisk från sin ätstörning. Även om man går upp i vikt och sköter sitt näringsintag och normal motion så kommer tankarna ändå att finnas kvar. Det är som att ha en liten djävul inuti sig och denna djävul kan dyka upp när man minst anar det, Börjar man då lyssna och lyda den där smarta jäveln så kan man lätt falla dit igen. Det är lite som att vara alkoholist. De kan inte ta det där "bara ett litet glas" för innerst inne vet de att det där "lilla glaset" lätt blir fler. Exakt lika dant är det med ätstörningen. Man kan inte säga att "jag ska bara hoppa över middagen ikväll" eller "nej tack jag tycker inte om bullar" (när man egentligen bara är rädd för kcal innehållet) eller "jag ska bar springa lite till" etc. 
För börjar man tulla på maten och ta genvägar är man snart fast igen. Därför gäller det att man hela tiden är vaksam på signalerna och faktiskt utmanar sig själv i olika situationer.

I dag skulle jag kalla mig för en "nykteranorektiker" och med det menar jag att jag är fortfarande en anorektiker och tankarna finns där men jag har lärt mig att hantera och kontrollera min ätstörning. 
Just nu är jag inne i en fas där jag får jobba lite extra för att hålla bort anorexidjävulen. Jag ser därför till att försöka att utmana den lite extra genom att äta "förbjudna" saker samt att inte ta några genvägar för det är det bästa sättet att ta kontroll över ätstörningen.