Här om dagen fick jag frågan om vad jag menar med begreppet "Nykteranorektiker", så jag tänkte förklara för er nu vad jag menar med det. Vill dock att ni ska tänka på att detta är min personliga tanke om detta och med det sagt behöver det inte stämma in på alla eller ens vara rätt. Men det är så här jag ser på saken.

Att ha någon forma av ätstörning är som att vara alkoholist. När man är mitt uppe i det kan det vara svårt att själv se att man har problem. Man blundar och förnekar de problemen man har och ofta försöker man kanske ljuga och dölja sina problem för sin omgivning.

En ätstörning kommer inte över en natt utan det är något som växer fram och som blir farligare för hälsan och svårare att ta sig ur ju längre tiden går. Man skapar ett beteende och ett mönster som biter sig fast och blir svårt att bryta. Så länge som man förnekar sin ätstörning (eller alkoholism) spelar det ingen roll hur många behandlingar man går för man kommer inte kunna ta emot  och tillgodose den hjälp som man får. 

Jag fick min diagnos när jag var runt 12 år då efter att jag hade slutat äta helt. Jag började en behandling 2002 och ja jag lyckades bryta svälten och började äta men inte mer än så. 2011 började jag min andra behandling för just anorexia och även denna gång lyckades jag bryta svälten och gick upp i vikt men det dröjde inte länge förrän jag var inne i samma gamla ätstörda beteenden och vanor igen. Jag åt men alldeles för lite och psyket var kasst, men någon ätstörning hade jag då rakt inte! Åkte in och ut på psyk några gånger på grund av bland annat intoxer. 2016 slutade jag ännu en gång att äta helt, för mig rörde det sig om ännu ett självmordsförsök. Hamnar på sjukhus och får sond. Blir utskriven och lever sedan på i princip bara näringsdryck i ett helt år. Inte ens då kunde jag erkänna att jag hade en ätstörning. 

Min vändning kom januari 2017 då jag blir inlagd på Danderyds psykavdelning. Jag blir säng liggandes och blir satt i rullstol eftersom att min vikt då var dödligt låg. Det var då. Först då som jag faktiskt på riktigt insåg hur stora problem jag hade med maten och vikten. Jag förstod att jag var anorektisk.

I dag mår jag mycket bättre och jag har ett sundare sätt att se på maten och vikten men jag är INTE frisk å det tror jag inte heller att jag kan bli. Det är så mitt begrepp "Nykteranorektiker" har kommit till. Jag är inte frisk men jag är inte heller sjuk. Mina ätstörda tankar finns kvar men jag kan hantera dem nu och oftast är det jag som vinner över dem. Ibland är ätstörningen riktigt stark och jag får kämpa hårt för att göra rätt. Jag vet hur det blir om jag lyssnar på ätstörningen. Man kan aldrig låta den bestämma inte ens bara för en gång, för ger man ätstörningen lillfingret tar den snart hela handen och sen är man fast. Vikten är fortfarande jobbig för mig men jag vet vilken vikt jag bör hålla för att fungera både fysiskt och psykiskt och det är det jag måste tänka på när ätstörningen bråkar som mest.