I måndags var det dags för Chip att opereras. Kan väl säga så här att det var en fruktansvärt nervös och orolig matte som lämnade av honom på Djursjukhuset Albano. Jag hade turen att min vän Nina tillbringade hela dagen med mig så den jobbiga väntan på att veterinären skulle ringa blev lite mer uthärdlig. Jag hade som vanligt tänkt ut en massa olika scenarion om vad som skulle kunna gå fel. Tänk om de öppnade upp knät och fick se att det var så trasigt att det inte gick att operera! Så när veterinären äntligen ringde och berättade för mig att allt hade gått bra släppte en stor sten i mig och jag började att gråta av glädje. 

Det var en mycket trött men glad Chip som jag fick hämta hem på tisdagen och jag var väl minst lika glad. Vi blev hemskickade med lite restriktioner på vad vi nu behöver göra hemma för att rehabiliteringen ska bli så effektiv som möjligt. Det handlar om korta men många lugna promenader, sträckövningar och massage samt en hel del vila.

Första natten hade han rätt så ont och det kan man ju förstå, vem skulle inte det efter en operation? Nu har vi kommit igång med rehabiliteringen och det går riktigt bra. Chip har nu blivit så pigg att jag till och med måste begränsa honom hur mycket han vill röra sig. Han tycks nu inte ha lika ont längre och förstår verkligen inte varför han inte får gå mer än 10 minuter åt gången. Han har liksom kommit tillbaka och är nu minst lika glad som tidigare.      Jag är väldigt optimistisk till hur vida han kommer pigga på sig nu med tiden och på fredag börjar simträningen för honom. 

Är så glad att jag har fått tillbaka min glada vovve. Nu kan det bara bli bättre.  :-)