" The truth is that nobody needs me. Absolutely nobody…" 

Det är i alla fall så jag känner och upplever det och jag är många gånger helt övertygad om att livet vore bättre utan mig. Redan som liten hade jag känslan av att jag mest bara var en börda och last för andra. Tyckte själv att jag var värdelös och misslyckad och jag hade svårt att förstå vad andra såg hos mig. 

Dessa känslor har inte blivit bättre med åren utan snarare tvärt om. Tycker inte att jag har presterat eller åstadkommit något bra eller att jag kommit någonstans i mitt liv, utan jag står kvar och trampar på samma ställe som jag alltid har gjort. Jag har så många fina människor omkring mig som stöttar, peppar och alltid finns där för mig men jag bidrar inte med något för dem så jag förstår verkligen inte vad de ser hos mig eller varför de ens vill ha mig i deras liv. Jag tycker inte att jag bidrar eller tillför något för någon och tänker att det inte skulle göra någon skillnad om jag inte fanns, för vem behöver mig?