För ca 8 år sedan köpte jag min lägenhet. Jag blev kär i den direkt och blev överlycklig när det sedan stod klart att jag vann budgivningen. Nu skulle jag flytta hemifrån, börja stå på egna ben och bli vuxen, allt var perfekt i min tanke och "fantasi" men verkligheten blev något helt annat.

Det som skulle bli så bra slutade med att jag fick panikångest så fort jag var i lägenheten och känslan av att vara totalt misslyckad växte i takt med att det blev allt svårare att vara i lägenheten.

Ända sedan jag köpte min lägenhet har jag prövat att bo där i olika omgångar. Jag har också varit inlagd på psyk ett antal gånger samt försökt att ta mitt liv då allt bara har känts för jävligt.
De senaste 5 åren har jag bott hemma hos föräldrarna eftersom jag fått panikångest så fort jag har kommit in i lägenheten och jag har många gånger tänkt att jag ska sälja den eftersom jag har haft den känslan av att jag aldrig någonsin kommer att klara av att bo någon annanstans än hemma hos mina föräldrar. Mamma har dock varit envis och hindrat mig från att sälja den, något som jag har tyckt varit otroligt korkat rent ekonomiskt.
Men är något som jag tackar henne för idag  <3 

I våras fick jag helt plötsligt en helt ny känsla.
Jag började faktiskt att längta till min lägenhet. Detta till skillnad från tidigare då jag bara haft ångest för att jag inte bott där. Men nu började jag liksom få lust att vara där, lust att fixa till den och lust att skapa något eget. Jag berättade om mina tankar och känslor för min psykolog och för mina föräldrar och vi kom väl fram till att jag kanske var mer mogen för att börja bo där nu. Jag har jobbat mycket med mig själv och kan hantera mina känslor mycket bättre nu än vad jag någonsin har kunnat gjort.

Som läget är just nu så bor jag växelvis hemma i lägenheten och hos föräldrarna detta för att jag fortfarande är i stort behov av stöd och eftersom jag lätt kan känna mig övergiven annars samt eftersom jag har så svårt för förändringar. Hemma hos föräldrarna har jag mina rutiner som jag följer och i lägenheten måste jag ju skapa nya rutiner vilket tar tid för mig att vänja mig vid. Där av att jag inte ska bo där på heltid än. Vissa dagar är jobbigare än andra men jag har börjat få rutiner även här hemma i lägenheten så det fungerar bättre och bättre.
Jag älskar min lägenhet, älskar att jag kan inreda och fixa den precis så som jag vill ha den och jag älskar att jag kan var så pass pedantisk som jag faktiskt är  :-P .
Jag har inga krav på mig att jag MÅSTE åka hem till lägenheten om jag inte mår bra vilket är skönt MEN jag kan ibland till och med längta hem hit vilket är en helt ny känsla för mig och det känns otroligt bra.