Jag sätter ofta på mig en mask för att dölja hur jag faktiskt mår, för jag vill inte visa mig svag och jag vill inte belasta eller oroa min omgivning. Jag brukar försöka tänka positivt, försöker att tänka positiva tankar, försöker vara stark. Jag försöker att le och låtsas som om allt vore bra, att jag mår bra. Men så enkelt är det ju inte, masken kanske kan lura majoriteten av min omgivning men den kan inte lura min familj och den kan definitivt inte lura mig. Förr eller senare spricker masken och det är då som allt runt mig bara rasar samman. 

Å det är väl det som har hänt nu. Jag har gått och burit den där masken under en sådan lång period nu och nu har den brustit och jag kan inte längre hålla tillbaka hur jag faktiskt mår. Ångesten roterar och växer i mig och jag går mest runt å känner mig ledsen. I huvudet snurrar det miljoner tankar som jag inte kan få fatt i eller sortera, samtidigt känner jag mig helt jävla tom inombords och det gör så ont och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med alla mina känslor och tankar. Helst skulle jag vilja trycka på någon off knapp så att jag fick vila från allt som rör sig inom mig. Skulle önska att jag kunde få ta en paus från mig själv.