Tänk att få vakna en dag och bara känna: Det här är jag och jag duger! 

Att få vakna med den känslan skulle vara helt underbart, men min verklighet ser annorlunda ut. Jag har svårt att se något positivt med mig själv och tycker ofta att jag är rätt så värdelös och saknar betydelse.

Tänker ofta att ingen egentligen vill vara vän med mig eller att någon någonsin kommer att vilja ha mig. För varför skulle någon vilja det? Så som jag ser ut och så som jag är.

Känner väl att jag är en misslyckad människa som aldrig gör saker och ting bra nog. Jag hittar alltid små fel i det jag gör och tänker för det mesta att det där borde jag kunnat göra bättre. Tycker att min hjärna är rätt så trög och jag har svårt för att förstå och hantera vissa saker samt att jag har väldigt svårt för att sortera information som jag får. Kort sagt rätt obildad och inte alls intellektuell. Jag menar se på mig! Jag har inte kommit någon vart i livet och gör definitivt ingen som helst nytta. Går mest bara runt och är.

Om jag får negativ kritik på något jag gör så suger jag åt mig det som en tvättsvamp. Om någon däremot ger mig beröm för något jag har gjort eller för hur jag ser ut så har jag svårt att ta det till mig och det rinner liksom av mig. Jag kan inte se och förstå att någon kan tycka något bra om mig för i mina ögon är jag bara en ful och misslyckad person som saknar betydelse. Pratade om detta med min psykolog i dag och hon menar på att allt detta har med min låga självkänsla att gör och att det är något jag måste jobba med. Jag måste lära mig att vara snäll mot mig själv och se vad jag faktiskt åstadkommer här i livet. Men det är svårt! Så svårt!

Vet att jag är långt ifrån ensam med dessa känslor, där av att jag tar upp ämnet. Men hörrni.. Nu försöker vi säga att "JAG DUGER" till oss själva varje morgon.   <3