Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är kroppsfixerad.
Faktum är att min kroppsfixering är väldigt stor och jag hatar det lika mycket som jag hatar min egna kropp.
Det spelar ingen roll hur jag än försöker tänka fina saker om den för mina ätstörda tankar kommer alltid ikapp och självhatet sitter som en klisterlapp på hjärnhinnan. Jag känner mig tung och stor och jag hatar den där magen som putar ut. På allt detta så känner jag mig så värdelös och misslyckad. Tycker väl egentligen inte att jag har åstadkommit något bra i mitt liv och undrar rätt ofta varför jag finns till.
Jag försöker tänka annorlunda, försöker intala mig själv om att min kropp duger som den är. Att JAG duger som jag är. Jag försöker byta fokus men det är inte så lätt när man har levt med en ätstörning och självförakt i över 20 år!

Trots alla ätstörda och negativa tankar kämpar jag på med maten, motionen och vikten. Jag kämpar på så gott jag kan för att övervinna ätstörningen och få kontroll över den. Jag jobbar även med mina tankar och känslor för att kunna hantera dem bättre. Det är ett tufft jobb som pågår mer eller mindre dygnet runt, sju dagar i veckan. Jag tror väl egentligen inte att jag någonsin kommer att bli fri från mina tankar och känslor, men jag hoppas innerligt att allt mitt slit en dag ska ge resultat både fysiskt och framför allt psykiskt. 
Att jag en dag ska kunna se mig själv i spegeln och tänka:
 "Det här är jag och jag duger precis som jag är".