Det kan ta lång tid innan min tanke går till handling men när jag väl bestämmer mig för någonting och sätter upp tydliga mål så fullbordar jag allt som oftast dessa. Jag är envis av naturen och i bland kan envisheten ställa till det för mig men den är också lite av en styrka.

Förra veckan bestämde jag mig för att jag denna vecka skulle äta middag själv hemma i lägenheten 2 kvällar samt att jag skulle åka hem varje kväll (till och med fredag) så att jag spendera mina dagar här hemma hos mig istället för hemma hos mina föräldrar.

I dag är det torsdag och jag kan med stolthet berätta för er att jag nu har fullbordat mina mål! Jag har varit hemma i min lägenhet hela veckan och jag har också klarat av 2 middagar här och vet ni? Den här gången kändes det inte alls lika jobbigt som det gjorde första gången. 

Egentligen så är det mer tanken på att vara mer självständigt som är jobbig en själva situationen i sig. För när jag väl är här hemma i lägenheten och pysslar med mitt så går det rätt så bra, och det känns till och med helt okej. Visst kommer det stunder då ångesten kommer över mig och jag vill helst bara fly iväg hem till mina föräldrar men.... Min envishet gör att jag biter ihop och stannar kvar, för jag vet att om jag börjar ge vika för min ångest över att vara ensam så bekräftar jag bara att det är något "farligt" i att vara ensam och självständig och då kommer ångesten bara att växa mer och mer. Å det jobb jag har påbörjat med att vara mer självständig kommer slås sönder och jag kommer få börja om på noll igen.

Nej framåt ska jag... Jag har varken tid eller lust till att stanna kvar där jag är nu idag och att backa tillbaka är inte ens ett alternativ.