Först vill jag tacka er alla för all pepp och stöd som ni gav mig igår samt tack till alla ni som senare på kvällen faktiskt frågade hur det hade gått för mig. Ni är så underbara och ert engagemang hjälpte faktiskt och jag blir så himla rörd över hur många som bryr sig om mig och faktiskt helhjärtat vill mig väl! Ni är SÅ FINA och jag är så tacksam för att ni bryr er så mycket. En del av er varken känner jag eller har träffat men ni bryr er ändå och det gör mig så förundrad och tacksam. Tänk att jag har så många fina människor runt mig! NI ÄR ALLA HELT UNDERBARA, TACK FÖR ATT NI FINNS!   <3 

Hur gick det då? Jo det ska jag berätta för er nu.

Min ångest kom och gick under hela dagen. Ena stunden kändes det helt okej för att sedan vända och bli väldigt ångestfylld. Grejen är ju som så att det inte bara kändes jobbigt med själva ätandet utan också för det faktum att faktiskt vara ensam och självständig. Det är inget som jag är van vid att vara och mina små demoner som jag dras med var flitiga igår. De berättade tydligt för mig hur värdelös jag är, hur hjälplös och svag jag är och att jag inte skulle klara av detta. Men istället för att lyssna på dem så sa jag till dem... "Jag hör vad ni säger men jag tänker faktiskt försöka ändå!" Sen såg jag till att hålla mig sysselsatt hela dagen för att flytta fokus. Jag åkte och badade med Chip, plockade och fixade i lägenheten, pratade med min närmast vän Nina etc.

Dagen innan hade jag gjort iordning en matlåda till mig själv med den mängd mat jag skulle ha för att slippa proceduren med att laga mat vilket var ett väldigt smart drag för när klockan började närmade sig mattid steg givetvis ångesten. Men jag satte på rixfm, tog med mig ett korsord och matlåda ut på balkongen. Det tog tid att få i mig maten men jag gjorde det! 

Jag är så jävla stolt över mig själv just nu, jag har liksom tagit mina första stapplande steg till att vara mer självständig. Än så länge står jag och går med rätt så vingliga ben men ger jag mig själv bara lite tid och fortsätter att öva på att gå så kommer även jag att få stadigare ben att stå på.

Sen är det faktiskt så att jag har VÄRLDENS mest trogna följeslagare som följer mig i varje litet steg jag tar och aldrig viker från min sida vilket gör att jag aldrig riktigt är helt ensam!