Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag försöker se min ångest som en våg som kommer och går. Nu är det så att just nu så kommer och går inte vågorna utan nu har jag hamnat i någon form av högvatten och jag får kämpa hårt för att hålla huvudet över vattenytan.

Jag vet inte var ångesten kommer ifrån eller varför den är så stark just nu men den finns där och det gör mig så ledsen och faktiskt lite rädd. Jag vet att ångesten inte är farlig i sig så det är inte det jag är rädd för, men jag är rädd för att den ska hålla i sig längre än vad jag orkar kämpa. Saker och ting har ju börjat flyta på rätt så bra och jag vill inte falla igen och behöva börja klättra upp på nytt igen. Jag är rädd för att jag inte ska orka med den här svackan jag är i just nu.

I går var det så nära att jag tänkte skada mig själv men jag var tillräckligt stark för att stå emot. Istället för att skära satte jag mig ner på golvet med min älskade hund och grät en skvätt, ett val som jag är stolt över.