När man som mig haft en långvarig ätstörning är det svårt att hålla vikten även om man faktiskt försöker. Det behövs så lite för att man ska hamna i dåliga vanor igen. Ätstörningen är smart och smyger sig på en och succesivt börjar man fastna i dessa vanor och när man sedan kommer på sig själv i att ha gjort det är det svårt att ta sig ur dem igen.

Detta har hänt mig många många gånger och nu har det hänt igen. Men denna gång har jag vaknat till i en rätt god tid och situationen är inte så alarmerande som den har varit förut.

Jag har under en tid tappat i vikt och nu för 3 veckor sedan hade jag nått smärtgränsen, dvs att jag inte under några omständigheter får gå ner mer i vikt. För första gången i mitt liv har jag själv kommit till den insikten i att detta inte är hållbart för mig och tillsammans med min psykolog och en dietist tog vi beslutet att jag ska få äta 1 näringsdryck per dag under en tid så att vikten börjar komma upp igen. 

Att jag själv varit med och beslutat detta är stort. Jag har aldrig någonsin haft den typ av insikt i att jag måste gå upp i vikt (bortsett när jag nått en dödligt låg vikt). 

Men jag har ju å ena sidan aldrig riktigt erkänt att jag har en ätstörning. Fast så är det.... Jag har en ätstörning och det kommer jag säkerligen alltid att ha, men ju äldre jag blir desto bättre kan jag hantera och kontrollera den.  






 Den ätstörda sidan av mig är just nu både arg och rädd. Arg för att jag faktiskt är så stark och tar mina näringsdrycker och försöker gå upp i vikt. Rädd för att gå upp i vikt för då blir jag "tjock"

I morgon är det dags för vikttagning och psykologbesök så vi får väl se va vågen visar för siffror i morgon. Helt ärligt så är mina känslor väldigt delade in för vikten. En del av mig vet att ett + på vågen är det bästa för mig men den andra delen skriker HELL NO!