Har idag varit på del 3 av min neuropsykiatriska utredning. Min hjärna som i vanliga fall är full med tusen olika tankar och känslor är förtillfället helt tom!

Träffade idag en psykiatriker vi kan kalla honom för Sven och det är Sven som jag ska träffa nu fram tills dess att utredningen är färdig. Jag var ganska så nollställd även inför detta möte och gick in med öppet sinne för vad som skulle kunna hända. Det enda jag var orolig för var att det skulle ta hela 2 timmar! Hur f#n skulle jag klara av att hålla fokus hela tiden?

Vi började med att prata lite om min sociala kompetens, troligen för att kunna utesluta autism. De skattningsskalor som jag redan hade gjort visade nämligen på lite drag av autism. Men efter att ha pratat en stund så verkade det som att Sven släppte tankarna på det eftersom att min sociala kompetens är rätt så hög och det som visade utslag på skattningsskalorna var mer riktat mot mitt självförtroende i att kunna hantera nära relationer, samt vissa tidigare negativa erfarenheter, men också eftersom min ätstörning har begränsat mig i vissa sociala sammanhang.

Däremot så fokuserade vi väldigt mycket på min rastlöshet, koncentrations förmåga och spretiga tankar etc. Fick göra lite nya skattningsskalor kring detta ämne och jag svarade på hans frågor och babblade på. Märkte väl själv att jag ibland svävade iväg och... kanske inte tappade tråden men fick liksom fler trådsnuttar. Okej det där blev luddigt kände jag nu, hm hur ska jag förklara?..... Jo men såhär, Sven kunde ställa en fråga och när jag svarade på den frågan så löpte jag i väg med mitt svar och svarade på typ tio frågor till fastän han bara ställde en. En sak som slog mig när jag satt där är att jag nog haft det tuffare i skolan och arbetslivet än vad jag själv har erkänt för mig själv. Jag har alltid fått rätt så bra resultat i skolan och fått bra omdömen på de få jobb jag varit på men det har inte varit en självklarhet. Min disciplin och ständiga strävan efter att vara en duktig flicka är det som har drivit mig genom alla år och det har nog krävts mer av mig än vad lärare, vänner, kollegor och familj har trott.  

Min oro för att klara av att sitta där i två timmar var obefogat, för dessa två timmar gick rätt så fort, men kan lova att jag var tacksam när dessa två timmar hade gått. Det var skönt att komma hem till Chip, äta lite lunch för att sedan ta en promenad för jag kände mig rätt rörig i huvudet. Nu i skrivandes stund är jag rätt så tom och lite trött. Tänk att man kan bli så trött av att bara prata  =-O