Jag känner mig tung, ful och stor.  När jag tittar mig i spegeln och ser bilden av mig själv blir jag illamående och ledsen och jag tycker inte alls om det jag ser. Spegelbilden har förändrats och jag är inte längre den där smala, istället står där en ful tjej med en mage som putar ut och jag vill bara brista i gråt. 

Ja som ni hör är inte ätstörningen så snäll mot mig just nu. Har fastnat i en period nu där utseende, vikt tar rätt mycket av mina tankar. Hur mycket jag än försöker att tänka annorlunda så kommer ändå alla negativa tankar kring mig själv ikapp. Kroppen känns tung och klumpig och jag som inte vill kännas vid min egen kropp. För några år sedan hade dessa tankar och känslor genererat i att jag hade börjat minska på mitt näringsintag och hade det velat sig riktigt illa hade jag nog slutat äta helt, för så starka är mina ätstörda tankar just nu. Jag har dock än så länge klarat av att sköta maten så som jag ska, men det är inte lätt nu.

Jag blir så ledsen över att jag känner så här att anorexian fortfarande har så stor inverkan på mig. Varför ska det vara så svårt att äta och varför är det så svårt att acceptera sig själv i den kropp och vikt som jag har. Längtan efter att ha en hel okomplicerad relation till mat, vikt och kropp är stor, samtidigt som känslan av att ha en tom magen och att vara sådär smal är så saknad. Det är så sjukt att det man på ett vis fruktar och vill bli av med samtidigt kan vara något som man håller så hårt i och är rädd för att förlora. Det är nog bara för mig att inse att min relation till mat, vikt och kropp aldrig kommer att bli normal.