Jag vet att jag är smal (i mångas ögon till och med för smal) men jag känner mig ändå stor och vissa dagar känner jag mig som en jätte och vill inte alls se mig själv i spegeln. Jag vet och förstår att min nuvarande vikt är för låg men ändå känner jag mig tung och klumpig. Jag är ständigt missnöjd med min kropp och vikt. Många gånger får jag ångest bara av att tänka på mat, vikt och kropp. Det är en evig kamp att hålla negativa tankar och ångest borta.

Trots alla mina motsträviga känslor och tankar jobbar jag ändå ständigt för att gå upp i vikt, men det är inte lätt ska ni veta. Det är en sak att veta och förstå att man måste gå upp i vikt och en helt annan att till 100% vilja det och jag får kämpa hårt varje dag för att gå emot mina ätstörda tankar.

I morse var det dags för vägning igen och i dag hade jag (i mina ögon sett) gått upp alldeles för mycket på bara en vecka. Jag reagerar med att jag först kände mig arg och med tankarna som sa att: nu vill jag inte vara med längre, hur ska jag göra för att gå ner i vikt, måste röra mig mer, äta mindre... ja ni förstår hur jag menar, ätstörningen fick härja fritt med sina tankar där ett tag. Sen bröt jag ihop i gråt, allt bara rasade samman och det kändes som om hela jag gick sönder i små små bitar.

Nu har jag samlat mig lite och plockat upp alla de där bitarna som rasade i morse. Jag har fått lite perspektiv på saken, det känns fortfarande skit jobbigt det där med vikten MEN jag är starkare än vad ätstörningen är och jag tänker inte luras av vad den säger så... FUCK YOU anorexia!