Av alla mina diagnoser så är det nog ätstörningen som jag skulle vilja skrika håll käften åt och säga upp kontakten. Den finns där inom mig och greppar tag i mig med sina sylvassa starka klor och vägrar att släppa taget.
Att den sen har funnits där i över 20 år gör inte saken lättare, man kan liksom säga att den har vuxit sig fast i mig och utgöt tyvärr en väldigt stor del av mig vare sig jag vill eller inte.

Jag blir oerhört trött och ledsen av att jag aldrig tycks kunna ta mig ut ur min ätstörning till 100%, det finns liksom alltid en bit kvar som när som helst kan växa till sig och ta över mer och mer av mig igen.
För tillfället har jag den under kontroll rent handlingsmässigt men känslomässigt så är den väldigt stark nu och jag får kämpa riktigt hårt för att hålla kvar makten och göra det som jag innerst inne vet är bra för mig.

De ätstörda tankarna är väldigt starka nu och jag går runt med en inre mat, vikt och motionsstress som jag helst av allt skulle vilja kasta i soptunnan. Det går inte många minuter utan att jag någon gång tänker på just dessa saker. 

Vägde mig som vanligt i går och vågen visade på + vilket är bra eftersom jag fortfarande har en bit kvar innan jag får ta bort näringsdrycken och ännu en liten bit kvar till den minimi vikt som satts upp för mig. Men tror ni att jag kunde bli glad? NEJ NEJ självklart inte, varför skulle jag få unnas den positiva känslan? Det är så frustrerande att kämpa för något och sedan uppnå det för att sen inte ens bli nöjd. 
Visst jag har kommit jäkligt långt i min ätstörning och hanterar den så mycket bättre nu än vad jag gjort men den ätstörda känslan förblir stark.
Att jag efter så många år med slit ännu inte riktigt kan släppa ätstörningen en gång för alla tär på mig och gör mig så ledsen. Önska så att jag bara kunde släppa all kontroll och leva här och nu.
Jag är ju  f*¤#n 31 år! Borde det inte finnas så mycket viktigare saker i livet än att ha den perfekta kroppen och vikten?
Å vad är ens den perfekta kroppen och vikten?

Jag vill tillägga att jag inte tänker sluta att kämpa på som jag faktiskt gör. Jag tänker INTE låta de ätstörda tankarna ta över helt och hållet, framför allt inte i handling. Det jag vill få fram i detta inlägg är att jag bara är så himla less på att ätstörningen inte bara kan hålla käften och lämna mig, mina tankar och känslor ifred!