Här om dagen hade jag en konversation med en person och vi pratade om mina diagnoser jag redan har men även om att jag går igenom en utredning nu för att med stor sannolikhet kunna identifiera/konstatera ytterligare diagnoser. Hen sa då att hen tyckte synd om mig och menade på att jag (som hen sa) "har dragit fel lott i livet". Jag funderade ett tag men sa sedan att jag inte riktigt höll med. Visst har jag haft och har ett rent helvete många gånger och visst jag mår oftast inte så bra men detta är ju faktiskt jag och jag har faktiskt perioder som jag mår lite bättre. Visst skulle jag kunna tänka att det är orättvist att jag är född med olika psykiska handikapp och visst skulle jag kunna tycka synd om mig själv, vara bitter och se allt i svart men jag väljer att inte göra det för hur det nu än må vara så är mina diagnoser en del av mig, utan dem hade jag inte varit jag.

Detta är något som jag har tänkt rätt mycket på i olika perioder. I bland har jag fastnat i tanken och sett mig själv som sjuk men det gör jag inte idag. Jag har ingen sjukdom som man kan bota med någon medicin eller operation. Däremot har jag psykiska diagnoser som jag kan lära mig att leva med. Faktum är att jag till och med försöker se mina diagnoser som en tillgång, det gäller bara att jag ska lära mig hur jag ska hantera dem och mig själv i olika situationer. Alla svårigheter jag möts av och tar mig igenom gör mig bara starkare som person. Jag lär mig ständigt nya saker om mig själv och upptäcker olika styrkor och svagheter som jag har.  För mig gäller det att ta vara på styrkorna och lära mig hantera svagheterna. Skulle ljuga om jag sa att det var lätt för det är det inte. Jag faller gång på gång men för varje gång som jag lyckas resa mig igen blir jag lite starkare än vad jag var innan. Min erfarenhet kring livets svårigheter ger mig också förmågan att förstå andra bättre och jag skulle vilja säga att jag kanske är mer lyhörd och empatisk än vad många andra är. 

Vidare så gör min HSP och ADHD (eller vad jag nu har) mig väldigt kreativ och jag har lätt för att skapa saker och hitta små lösningar och på saker och ting när vissa problem uppstår. Jag är duktigt på att organisera och genomföra vissa saker samtidigt som jag kan vara väldig rörig av mig. Eftersom jag är rastlös av mig så är jag också väldigt effektiv av mig och får saker och ting gjorda. Jag får ofta höra att jag är verbal och kan uttrycka mig bra i både tal, text och bild.

Så här har jag inte alltid tänkt utan det är ganska nytt för mig och vissa dagar mår jag så jävla dåligt att detta tankesätt inte existerar för mig. Jag är trött på livet och vill bara dö. Inget känns bra, jag hatar mig kropp, hatar livet och hatar mig själv. Men jag börjar kunna tänka så här mer och mer. Det tror jag beror på att det är så mycket som har hänt under det senaste året och jag har börjat vara mer nyfiken på livet. Dagar kommer då jag kommer att må skit, dagar kommer då jag inte vill leva, dagar kommer då jag bara vill ge upp allt och det är helt okej. Man måste få ha sådana dagar också. Det är okej att inte alltid vara stark.