Jag kan tycka att det är rätt så skönt att vara ensam ibland. Som idag när solen sken och jag tog en långpromenad med min vovve, då njöt jag av att det bara var han och jag. Jag kunde suga in solens energi och njuta av det vackra vädret. Men det är den övriga tiden som blir jobbig för mig. Att vara ensam är en sak men att även känna sig ensam är en helt annan sak.

Det är när jag är ensam och KÄNNER mig ensam som mina tankar far iväg. Jag tvingas liksom att möta mig själv, mina tankar, känslor och demoner. Ångesten stiger och jag försöker fly från den. Ibland lyckas jag byta fokus men allt för ofta fastnar jag i det stadiet och ångesten och den inre smärtan blir för stark för mig och det är då jag tar till rispandet/skärandet. Det ger en tillfällig ångestlindring men på sikt vet jag att det inte hjälper då skärandet ofta leder till skuldkänslor.

Jag behöver lära mig att inte fly från ensamheten och mig själv. Måste våga möta mig själv och få tyst på demonerna innan de tar över mig helt och hållet.