Hade tänkt skriva något bra, positivt och inspirerande idag men det får bli en annan gång.
Jag varken kan eller vill ljuga för er och skulle jag idag skriva om bra saker så hade det varit att lura er men också mig själv.

Ja som ni säkert redan har räknat ut nu så mår jag inte alls särskilt bra idag och har väl inte gjort på ett tag. Mitt fokus har legat väldigt mycket på Chip under den senaste tiden vilket har gjort att jag inte riktigt hunnit med att stanna upp och fundera så mycket på hur jag mår...…. Nu vet jag...….
Jag mår SKIT! och i morse när jag vaknade upp hemma i min lägenhet i morse var ångesten tokhög och nu i skrivande stund har jag nog hunnit med att gråta i 3-4 omgångar redan bara för att allt känns hopplöst och meningslöst. 
Jag kämpar som ett djur varje dag med att försöka ta mig vidare och utvecklas och jag har kommit en bra bit på vägen men är nu rädd för att jag har nått en gräns där ett litet felsteg kommer att göra så att jag faller.

Det är väldigt många tankar och känslor som snurrar runt i mig och de flesta handlar om hur jag ser på mig själv som person, vilket inte är så positivt.
Jag känner mig misslyckad, värdelös och obetydelsefull och jag skäms över att jag trots min ålder inte har tagit mig någonvart i livet, att jag misslyckas gång på gång och jag ser inte riktigt hur jag ska ta mig vidare.
Jag har en egen lägenhet att bo i, ändå är jag mer hemma hos mina föräldrar eftersom jag inte riktigt behärskar att vara ensam under ett helt dygn. Att vara självständig är något som jag tampas med varje dag men lyckas liksom aldrig riktigt släppa taget till 100%. 
Känner mig så beroende av andra (framförallt familjen) men att ingen behöver mig i den utsträckningen som jag behöver dem. Nu är det ju så att vi i min familj är väldigt tajta och umgås väldigt mycket rent generellt men till skillnad från min syster så är jag med mamma och pappa varje dag, inte bara för att jag vill utan det är mer för att jag inte klarar mig utan dem. 

Tänker också mycket på vad jag åstadkommit med mitt liv samt vad jag  gör med min tid. Det jag kommer fram till att jag inte kommit någonvart och jag gör inte något vettigt i överhuvudtaget. 
Jag pluggar inte, har inget jobb, ingen egen familj och jag gör inte någon skillnad eller bidrar med något. Jag vill så mycket, har så många drömmar men jag lyckas aldrig riktigt att ta mig vidare med dem. Nej helt enkelt värdelös och utan betydelse för någon. 
Jag har så många fina människor omkring mig som ger mig stöd och hjälp. Som alltid finns där när jag behöver och som aldrig slutar tro på mig. Det 
är människor jag anser är viktiga och har stor betydelse för mig och för andra. Människor som jag älskar och ser upp till och inte kan leva utan.
Men vad är meningen med mitt liv? Vad kan jag göra för skillnad? 
och vem behöver mig?