Det var med dubbel ångest som jag ställde mig på vågen i morse. Orolig för resultatet, tänk om jag inte har gått upp något alls eller tänk om jag gått upp "för mycket" och jag var rädd för hur min reaktion skulle bli när jag såg siffrorna på vågen.
Men vikttagningen i morse var ändå lite annorlunda än vad den brukar vara. För ända sedan i går har jag försökt att säga till mig själv "jag vill, kan och behöver gå upp i vikt" och jag har verkligen försökt tänka att jag bara ska bli glad om jag går upp i vikt. Även om jag inte riktigt kan känna så till 100% så var det ändå dessa tankar som jag lät snurra runt i huvudet när jag skulle ställa mig på vågen. Å vet ni?
Nu har kroppen äntligen börjat ta åt sig av näringen och jag har faktiskt gått upp x hg. Jag känner mig kanske inte direkt glad men lite lättad över att allt mitt slit faktiskt gjort nytta och jag känner mig faktiskt riktigt stolt över mig själv och över det jobba jag gjort och det är väl gott nog kan jag tycka.

Det är en bit kvar till slutmålet men jag känner mig ändå på ett litet underligt sätt rätt så motiverad till att faktiskt nå dit. Jag vet att det kommer komma dagar då jag bara vill ge upp, dagar då anorexian kommer att göra allt för att hindra mig att fortsätta framåt, dagar då jag kommer att behöva kämpa extra mycket för att klara av att stå emot anorexian men jag har bestämt mig.