Jag har alltid sagt att jag vill hoppa fallskärm senast det året jag fyller 30. Nu i mars när jag fyllde just 30 fick jag ett fallskärmshopp av min familj och igår var det äntligen dags.
Vi åkte rätt så tidigt igår morse till Tierps fallskärmsklubb där hoppet skulle ske. Inte ens då kände jag mig nervös utan jag var rätt lugn. Inte vet jag vad det beror på men jag tänker att jag kanske har lättare att hantera yttre ångest eftersom den är mer hanterbar än den ångesten jag vanligen går runt med. 

Vädret igår kunde inte bli bättre, strålande solsken, vindstilla och varmt.
När vi kom fram anmälde jag min ankomst sedan kom han som jag skulle hoppa med och så gick vi igenom lite instruktioner inför hoppet.
Mitt lugn fortsatte hela vägen upp i planet, det var först när han sa "nästa gång dörren öppnas är det våran tur" som jag kände lite pirr i magen och sen när dörren öppnades tänkte jag "men va FAN gör jag?!" Vi hasade oss fram till dörren, jag kände vinddraget och sen..... Ja sen föll jag ner i 200 km/h från fyratusen meters höjd i ca 60 sekunder innan fallskärmen vecklades ut. Känslan är obeskrivlig! Först fallet där man bara känner vinddraget och ser fotografen sen när fallskärmen vecklades ut och jag bara hängde där i luften och såg allt vackert runt om kring... en magisk känsla som jag aldrig ville skulle ta slut.

Efter ett tag var det dags för landning och jag var helt euforisk och uppfylld av så många positiva känslor att jag inte vet hur jag ska beskriva dem.
För första gången på väldigt länge var jag verkligen i nuet. Jag var så upprymd av det som hände att inga andra tankar fanns i mitt huvud. Det var bara jag, luften, känslan av tyngdlöshet och frihet samt allt det vackra som rymdes i mitt huvud allt annat var borta.
Detta är helt klart det BÄSTA jag någonsin har gjort i mitt liv och jag kommer definitivt hoppa igen.
Å jag tror att detta är just vad jag behöver för att må bra. Hitta saker där allt mitt fokus ligger på nuet istället för att bara gå in i mig själv.