Jag har haft några dagar nu som jag mått lite sämre. Jag har haft mer ångest än vanligt och det har varit svårare för mig att hantera mitt humör. 
Trots det fortsätter jag att kämpa på och gör så gott jag kan.

Tidigare har jag fått mycket ångest över att jag mått dåligt och haft ångest. Jag har liksom klandrat mig själv väldigt hårt för att jag har mått dåligt och jag har tyckt att det har varit fel, att jag inte har haft rätten till att må dåligt. Framför allt har jag klandrat mig själv när jag mått dåligt utan att hittat en direkt orsak till att jag mått dåligt. 
Idag förstår och vet jag att det är okej att må dåligt och ha ångest. Jag förstår också att det är okej att inte alltid hitta en direkt orsak. Jag är en högkänslig person som har starka känslor, jag har nedåtgående perioder som är svåra att hantera, jag får mycket och stark ångest till och från och jag orkar inte alltid att ge 100%.
Jag har många tankar och spretiga känslor i mitt huvud. Hjärnan går ständigt på högvarv och det är svårt för mig att sortera mina tankar och det blir ofta total kortslutning i hjärnan.
När man ser det på de viset så är det egentligen inte så konstigt att jag får mina dippar.
Med det är okej! 
Jag får känna hopplöshet och må dåligt, jag får ha ångest och jag får gråta.
Det viktiga är att jag inte ger upp, att jag inte slutar att kämpa.
Å även om jag faller ner en bit vet jag nu att jag kan resa mig igen, det kan ta tid och det kan krävas en hel del av mig men jag vet att jag kan.