Att vara sjuk i anorexia är inte lätt men att vara en "nykteranorektiker" är fan mig ibland ännu värre, vet att det kan låta konstigt men så är det.

När man är mitt uppe i sin anorexia finns det bara en vilja, en önskan och en övertygelse åt vilket håll i livet man vill gå. Att undvika mat är det enda rätta valet och viljan och drivkraften till att gå ner så mycket som möjligt i vikt är det som tar upp ens tankar och det är just det man kämpar för. Ju mindre man äter och ju mer man går ner i vikt desto nöjdare blir man. Det blir lite som en drog och man vill bara ha mer och hur mycket omgivningen än påpekar det sjuka i det hela så ser man det inte själv. Man ser inte att det är något onormalt eller sjukt i det man gör. Detta kan säkert vara olika för olika personer, men det är lite så det har varit för mig. Tills den dagen jag faktiskt fick upp ögonen och förstod att jag hade alvarliga problem med maten. 

I dag kallar jag mig för nykteranorektiker. Jag lever fortfarande sida vid sida med min anorexi och det är ett rent helvete. Men jag vet om att jag har en ätstörning och att mina tidigare beteenden är skadliga för mig ibland till och med dödliga. Trots den vetskapen är det ändå fruktansvärt svårt att gå emot ätstörningen, den har rätt så många års försprång och den finns där och gör livet svårt och surt för mig. Jag kan fortfarande känna den där extremt starka viljan att gå ner i vikt och ibland när jag ser mig i spegeln ser jag bara en stor elefant. Impulserna att fuska med maten kommer över mig lite då och då i dessa stunder får jag verkligen övertala mig själv att äta som jag ska. Det jobbigaste är nog ändå att dessa ätstörda tankar fortfarande är så starka, att jag fortfarande måste kämpa så hårt för att kunna gå emot dem. Vissa dagar är värre än andra men jag tar mig ändå igenom dem. Jag vet vilket helvete jag får om jag låter ätstörningen bestämma och är det något som jag har lärt mig efter alla dessa år med min ätstörning är det att det är INTE värt det. För det spelar ingen roll hur mycket jag lyssnar och lyder anorexian. Den kommer aldrig någonsin bli nöjd i alla fall.