För 9 år sedan blev jag moster åt William som föddes i November 2010, ett på många sett efterlängtat barn. 

William är uppvuxen med en moster som åkt in och ut på psyket. En moster som inte har mått så bra och många gånger varit väldigt frånvarande trots närvaron. Han har lärt sig att jag kan vara väldigt ledsen och vara fylld med ångest som ibland gör att jag inte kan hantera den. Han har sett mig sitta gråtandes i hans mammas knä, han har sett mig i rullstol och han har sett mig på gränsen mellan liv och död. Min ångest, mina matproblem, depressioner, känslighet, tankar etc. känner han igen som "Ninnis hjärnspöken" och dessa har han ända sedan han varit liten försökt ta bort med hjälp av varma kramar och klappar på huvudet.

Han har varit så liten men ändå så stor i sin tanke och förståelse. Jag har många gånger haft och har dåligt samvete för vad han har fått gå igenom och för att jag inte kunnat vara den moster som jag har velat vara.. 

I fredags hämtade jag William från skolan och vi åkte hem till mig för att ha kvalitetstid bara han och jag. Vi bakade pepparkakor, kollade film, pysslade, åkte och köpte julklappar och bara myste han och jag. Innan vi skulle åka hem till honom på lördagskvällen hoppade han upp i min famn och sa att han hade haft jätte mysigt och att han älskade mig. Glädjen jag kände i hjärtat då gjorde nästan ont. Äntligen har jag  uppnått mitt mål i att vara den där närvarande mostern som jag alltid velat vara men inte alltid kunnat och orkat. Jag är så glad att William vill vara med mig och att han är en del av mitt liv. Jag är glad åt den bra relation vi har och jag hoppas så att vår relation kommer att bestå. Att han alltid kommer att veta att jag alltid finns där för honom vad som än händer.