Att vara förälder är ingen enkel uppgift, man bär på ett stort ansvar och jag kan tänka mig att man alltid mer eller mindre oroar sig lite över sina barn. Har man då sen ett barn som är överkänslig, har borderline kombinerat med en ätstörning är uppgiften som förälder ännu tuffare och oron troligen väldigt mycket starkare. 

Att det varit så för mina föräldrar är väl inget jag har gått och tänkt på. Det är först nu i vuxen ålder som jag inser hur mycket oro och rädslor jag med mina diagnoser har utsatt och utsätter mina föräldrar för, samt hur mycket skit de har fått tagit från mig med alla mina sammanbrott och utbrott.

Utan att veta så tror jag inte att det varit alla de gånger som jag rymt hemifrån, slängt i dörrar, gapat, skrikit och gråtigt som har varit värst för mina föräldrar. Det som troligen har varit värst är nog deras oro och maktlöshet, att bli tvingad att bara stå bredvid utan att kunna göra något för att hjälpa.

Hela tre-fyra gånger har jag svävat mellan liv och död på grund av att min ätstörning tagit över. Dessa gånger har mamma och pappa bara kunnat stå och se på medan sjukvården kämpat för att få mig att börja gå upp i vikt igen. Å när vändningen kommit har de sedan fått kämpa, hjälpa och stöttat mig igenom ätstörningsbehandlingar och fungerat som "matvakter" för att jag inte skulle falla igen, och det sistnämnda har inte varit lätt, för det har blivit många fajter kring matbordet. Det är egentligen först idag som jag faktiskt tar eget ansvar för mitt matintag. Så nu kan de faktiskt bara få vara just ett stöd för mig de dagar maten känns extra motigt.

Nu i vuxen ålder har jag även tagit ett antal intoxer och blivit körd till akuten. Även här svävandes mellan liv och död utan att de har kunnat göra något annat än att bara se på. Å jag vet at de många gånger har varit och är rädda för att komma hem eftersom de inte vet i vilket skick de ska hitta mig i och med mitt självskadebeteende. 

Mamma och pappa förlåt för all oro jag har skapat för er. Ni har fått gått igenom saker som ingen förälder borde behöva gå igenom. Förstår att det inte kan ha varit lätt alla gånger och jag vet att ni fortfarande känner en viss oro men tro mig när jag säger att jag tänker fortsätta att kämpa och jag tänker inte dö ifrån er <3