Dagar där mitt fokus ligger på kroppen och utseendet blir sällan bra. Idag har det varit just en sådan dag och jag har verkligen fått kämpa för att ta mig genom dagen utan att agera utefter vad ätstörningen uppmanat mig till att göra.

Fin/snygg och smal är väl inget som jag vanligen känner att jag är men allt oftare kan jag ändå acceptera mig själv och hålla demonerna på plats men idag har det inte gått att få tyst på dem. 
Jag har känt mig så otroligt ful, tjock och tung. Fult ansikte, fula ögon, tjocka ben och mage...ja allt har bara varit fel.
När jag kollat mig själv i spegeln har jag haft lust att slå sönder den för det enda jag ser är en stor ful kluns och kroppen har vägt bly. 

Dessa dagar kan jag börja tänka på hur det var för lite mer än 2 år sedan när jag var så där dödligt smal och jag kan till och med nästan längta tillbaka dit. Längta tillbaka till det där smala och minimala näringsintaget.
Samtidigt vet jag att jag då kunde känna exakt samma sak som jag känner i dag (att jag var ful, tjock och tung). 
När jag tänker på det så förstår jag vilken jävla makt anorexian kan ha över mig och jag blir ledsen, arg och lite rädd för att den fortfarande tar upp så mycket tid och kraft av mig. Men jag kämpar på och jag håller mina måltider eftersom jag vet hur fort det kan gå att fastna totalt i ätstörningens klor.