Jag minns inte riktigt hur mitt förhållande till mat var innan 9 års ålder men någonstans där började jag bråka om maten. I början så var det nog inte så farligt men succesivt blev dispyterna kring maten värre och vid 10-11 års åldern hade jag utvecklat en ätstörning och matsituationen hemma var ohållbar.
Att vara så pass ung och få en ätstörnings diagnos var då MYCKET ovanlig och jag var en rätt så "unik" patient för sjukvården på de viset och det var kanske därför som vården jag fick då inte heller var helt bra för mig.

Det är med stor smärta och oro som jag i morse fick höra på nyhetsmorgon att ätstörningar hos barn har ökat kraftigt och att de som drabbas är allt yngre. Man pratade om 8 åringar som tvingas till behandling till följd av sin ätstörning vilket är fasansfullt! 

Tyvärr är jag inte så överraskad :(
Utseendefixeringen och vikthetsen idag är helt GALET och FEL och ingenting som barn ska behöva känna av.
Barnen idag matas alldeles för mycket med orealistiska ideal på olika sociala medier. Jag har själv sett dessa ideal och de är verkligen HEMSKA! Jag vet att det finns riktiga triggers på både Instagram och på Tik Tok. Oftast unga tjejer (under 15 år) som lägger ut bilder på sina allt för smala kroppar med texter som handlar om ytterligare viktnedgång eller hur man ska kunna lura sin omgivning för att slippa äta osv.
När jag var som mest inne i min ätstörning så fanns inte dessa sociala medier utan man fick själv söka upp särskilda bloggar som handlade om livsstilen "pro-ana". Pro-ana är en typ av subkultur där man eftersträvar att ha en anorektisk vikt och ser inte anorexia som någon sjukdom.
Idag behöver man inte söka upp några pro-ana bloggar för allt kommer i det automatiska flödet på de olika sociala medierna vare sig man vill eller inte och på så vis kan man inte heller då undvika det som jag kallar för "pro-ana". Det värsta är att barnen inte förstår vad som händer i kroppen när de svälter sig själva på de viset.
Här har vi som vuxna ett stort ansvar!
Vad är det som barnen tittar på när de sitter med sina mobiler? Vad är det för budskap som sänds ut till dem och vad är det för signaler vi ger dem?  Pratas det mycket om vikt och utseende hemma? Går mamma ofta på diet och springer pappa mycket på gymmet bara för att bygga en massa muskler?
Jag vet att detta kan vara mycket provocerande skrivet av mig men faktum är att barn gör inte som du säger... Barn gör som du gör! Så ska du som mamma eller pappa förklara för ditt barn att han/hon är fin som han/hon är om du själv ständigt bantar, gör skönhetsingrepp eller på något vis alltid strävar efter ett annat ideal?

Sen så får vi inte glömma bort att en ätstörning oftast inte BARA handlar om utseende och vikt. Av egen erfarenhet så vet jag att det är så mycket mer som rör sig i huvudet vid en ätstörning och glömmer man bort det och bara jobbar med det som syns utåt så kommer man inte bli fri från sin ätstörning. Jag har haft min ätstörning sen 9 års ålder och det är först nu i vuxen ålder när jag börjat jobba med min borderline, osjälvständig personlighetsstörning och ADHD som jag har börjat få koll på den ätstörda delen av mig.
Jag säger inte att det behöver vara så men jag anser att det är viktigt att man faktiskt tänker på det och att man faktiskt undersöker vad det är som utlöste ätstörningen och vad det är som gör att man är rädd för att släppa den. Jag vet nu varför jag är rädd för att släppa min och det är till största del inte för vikten. 

Jag har ju föreläst en gång för personalen på ett korttidsboende något jag gärna skulle göra igen men...
Jag har en dröm om att en dag också få börja föreläsa på skolor för barn och ungdomar kring detta ämne eftersom jag anser att det är så oerhört viktigt. Skulle också vilja besöka olika ätstörningscentrum för att visa att man faktiskt kan bli "nykteranorektiker".
Å jag har ett mål om att vara en så bra bra förebild och inspiration som möjligt för så många som möjligt.