Sitter här på Danderyds psyk och gråter för mig själv. Jag gråter inte för att jag tycker synd om mig själv för  jag är fullt medveten om att jag  faktiskt har satt mig (delvis) i denna situationen själv. Det är ingen annan som gjort mina självskador på mig och det är ingen annan som satt mig i svält.

Det jag gråter över och är ledsen för är att min älskade familj ska behöva gå igenom det här. De kämpar och strider för mig och med mig. Jag är så ledsen för att ni ska behöva stå ut med allt som sker runt mig.

Ni är världa så mycket mer och ska inte behöva vara med på den här helvetes resan.

Förlåt för allt.

Jag ÄLSKAR er glöm aldrig det!