En del besked man får skapar så många olika känslor och tankar som inte riktigt går hand i hand med varandra. Precis så är det med det beskedet jag fick från min psykolog idag.

Det hon berättade för mig var att det har blivit dags för henne att gå i pension. Detta är inget som kommer att ske precis nu utan hon kommer att fortsätta året ut, men hon ville redan nu berätta det för mig så att jag dels ska kunna förbereda mig på det samt att jag inte skulle få höra det från något annat håll. 
Jag har träffat min psykolog nu i snart 4 år och utan att ljuga så är hon tveklöst den bästa psykolog jag haft så det är klart att det känns jobbigt att få ett sådant här besked. Hon har varit och är en trygghet för mig,  jag har verkligen kunnat vara helt öppen med henne och kunnat bolla alla mina tankar och funderingar. 
Beskedet skar lite i bröstet på mig och ångesten slog till som en blixt från klar himmel. Hur fan ska jag klara mig utan henne?! Blir skiträdd när jag tänker på det faktum att jag inte kommer att få ha mina samtal med henne längre. Tänk om jag tappar greppet helt och faller igen?!
Samtidigt tänker jag att det kanske finns en mening med att detta sker just nu. Det kanske är så att jag faktiskt har kommit så pass långt att jag kan lyssna mer på mig själv och vara min egna psykolog. 

Som sagt var det känns skit jobbigt och jag blir lite ledsen över att hon ska sluta men jag är tacksam för den tid vi har haft och jag är glad för hennes skull och hoppas att hon kommer få en fin pension. 
Sen är det ju faktiskt så att vi har hela året ut på oss att fortsätta jobba med min personliga utveckling och göra mig redo inför vårat avslut.

Å om du B läser detta så vill jag att du ska veta att du har varit och är en mycket viktigt person i mitt liv och jag vill redan nu tacka dig för att du har tagit dig an mig   <3