Jag får komma hem idag. Läkaren betrakta inte detta som ett självmordsförsök utan han ser det som hänt som en ren impuls handling med syftet att självskada men inte syfte att dö. I vanliga fall brukar psyk kopplas in när sådant här händer men eftersom jag ska på avstämning i Uppsala på tisdag (för övrigt sjukt orolig inför detta möte) samt att jag fått en tid hos en psykolog fredag nästa vecka som jag kanske kommer få träffa framtills jag får börja i Uppsala igen, så slapp jag träffa någon från psykeratrin denna gång. Det är jag väldigt tacksam för. 

Detta blev ett dygn med många tankar och tårar samt många frågetecken. Man ska aldrig säga aldrig å jag kan inte säga att jag aldrig kommer ta en intox igen. Detta var ju inte första gången som jag gjort en intox så att säga att jag aldrig mer kommer att göra det känns som en lögn. Men jag HOPPAS att jag ALDRIG mer kommer att göra det. Jag HOPPAS att jag kommer att kunna ståemot eventuella impulser som rör sig om intox.  Jag hoppas att jag kan tänka på min familj nästa gång impulsen kommer. Tänka på hur mycket jag sårar och oroar dem varje gång jag gör något liknande.