Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från januari 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Det är mitt liv

 
Det är inte en överdrift när jag säger att jag ÄLSKAR mitt jobb!
På väldigt kort tid har jag funnit mig till rätta med mina kollegor, djur, arbetsuppgifter etc.

Mitt huvudansvar ligger på hästarna och jag har rätt så fria händer i hur jag tar hand om dem och stallet. Jag har mina grund åtaganden men sen får liksom själv se vad som behövs göras och jag har som sagt redan blivit "varm i kläderna".
Helt plötsligt har jag en ny tillhörighet och ett jobb att gå till och som jag dessutom trivs med. Å i och med min glappa käft så pratar jag ju med allt och alla så min sociala sida mår riktigt bra just nu.

Inte för att vara negativ och klaga men allt detta bra har ju givetvis väckt de små demonerna i mig. Så jag går med en ångest och känner mig ledsen till och från trots att jag egentligen tycker att allt är så bra. 
Det här inget nytt fenomen för mig, O nej jag är så van vid denna förbannade reaktion. Det är lite som att jag ska inte vara glad, nöjd och må bra. Så nu när jag äntligen känner att jag hittat rätt och faktiskt tycker att livet är rätt så bra sätter demonerna igång inuti mig och gör det surt för mig. De ger mig ångest, jag känner mig vilsen, lite ledsen och tom.
Tidigare hade jag antagligen kollapsat vid det här laget och jag hade blivit tvungen att avbryta mitt arbete men läget idag är något helt annat än för bara några år sedan.
Jag är medveten om att dessa demoner försöker göra allt för att sabotera för mig, de gör allt för att jag ska hamna i det där svarta djupa hålet igen. 
Vad de inte vet är att jag är så jävla mycket starkare än dem nu.
Ja jag får ångest, ja jag mår skit och är ledsen men jag fortsätter ändå att göra det som jag innerst inne vet att jag mår bra av. De får inte längre tala om för mig vad jag ska och inte ska göra. Å jag är nästan säker på att om jag bara fortsätter att gå emot dem så kommer de att ge upp, de kommer komma tillbaka många gånger men för varje gång jag lyckas gå emot dem så blir jag starkare och jag kommer att kunna bestämma och leva mitt liv så som jag vill.



Prestationsångest

Jaha så kom den över mig, som från ingenstans, utan förvarning bara PANG! Prestationsångesten! Å vad jag längtat efter dig hur mår du? Tack bra...

I morgon ska jag börja min arbetsträning på Färsna, något som jag fram tills idag har sett framemot och längtat till ända fram tills idag. För idag knackade ångesten på och klev in utan att vara bjuden och den tycks inte vilja gå sin väg och lämna mig ifred.

Det som jag har längtat så mycket till och sett framemot känns nu väldigt skrämmande och jag har sån jävla prestationsångest och klump i magen. Jag är så rädd att jag inte kommer att klara av det, att det jag kommer göra inte kommer vara tillräckligt. Att deras förväntningar på mig är högre än vad jag kan prestera. Att mina kunskaper inte kommer att räcka till och att de inte kommer att tycka om mig som person.

En annan rädsla jag har är att jag kanske inte kommer att klara av att arbetsträna rent fysiskt och psykiskt. Jag vill ju tro att jag är redo och i ett sådant läge i mitt liv att jag ska klara av att arbeta, det handlar ju faktiskt bara om 10 timmar i veckan nu till en början, men jag har inte jobbat på lite mer än 7 år så jag har faktiskt ingen aning om hur jag kommer att reagera rent psykiskt.

Fast värst är nog min prestationsångest. Jag är så jävla rädd för att misslyckas både med arbetsuppgifterna men också rädd att misslyckas i det att jag kanske inte ens klarar av att arbetsträna i överhuvudtaget.