Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från september 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Panik

För en tid sedan tog jag kontakt med min handläggare på försäkringskassan angående arbetsträning.

Jag har länge känt en viss längtan till att få börja jobba igen. Dagarna är långa och jag är rastlös och kan inte längre fylla upp dem bara med mina intressen och jag saknar det där sociala som man får när man jobbar. Dessutom längtar jag efter att få känna mig behövd eller att jag faktiskt gör någon nytta, att jag liksom bidrar med något. Okej jag vet att många hävdar att jag redan nu gör det med denna blogg och det arbete jag lägger på mig själv men för mig är inte det riktigt samma sak.

Nåväl det som jag haft som en längtan tog idag en total tvärvändning när min handläggare från försäkringskassan ringde upp mig och berättade att vi på måndag ska ha ett möte med arbetsförmedlingen för att börja planera för en kommande arbetsträning. PANIK!

Helt plötsligt slog ångesten till och jag fick som sagt var lite panik. Det som jag varit så säker på att jag vill göra samt längtat till kändes med ens skrämmande. Skäms för att säga detta men helt plötsligt kände jag bara att NEJ JAG VILL INTE! 

Nu har det gått några timmar sedan samtalet och jag har "panikat" här hemma fram och tillbaka och jag har nu kommit underfund med vad min reaktion som jag fick beror på.

Det är nog inte alls det att jag inte vill börja arbetsträna för längtan efter att få arbeta och leva ett mer "normalt" liv är stor men jag är så jävla rädd för att misslyckas igen. Jag har inte jobbat på 7 år och den gången rasade jag samman. I 7 år har jag åkt ut och in på psykiatrin, varit nära döden ett flertal gånger och nu under de senaste åren har jag byggt upp mig själv oh skapat rutiner som fungerar rätt så bra för mig.

Så även om jag som sagt var längtar efter att få mer stimulans i mitt liv i form av arbetsträning är jag livrädd för att gå igenom den förändringen. Livrädd för att misslyckas och livrädd för att inte klara av det.

Att inte ge vika


Mitt arbete med att bli mer självständig och bo mer hemma i min lägenhet fortsätter. Nu bor jag där hela veckorna och så är jag hemma hos mina föräldrar i helgerna. Middag ser jag till att äta  2 gånger i veckan själv hemma i min lägenhet (övriga dagar hos föräldrarna) och det här går riktigt bra.

Dock så har jag har en lite tyngre period just nu.
Är låg och känner mig ledsen och ångesten ja den kommer över mig flera gånger om dagen. När jag är så där låg och får ångest så känner jag mig dessutom oerhört ensam och helst av allt skulle jag vilja åka hem till mina föräldrar, det är ju liksom en "trygg zon" för mig. 
Detta beror såklart på det arbete jag gör och att detta är en ny fas i mitt liv så det är ju ingen konstig reaktion men det gör det inte mindre jobbig för det men att veta det gör att jag trots allt kan acceptera den känslan.

Att inte fly sina känslor och ångest är bland det svåraste man kan göra men att undvika jobbiga känslor och ångest är bland det VÄRSTA man kan göra!
Det vet jag och därför ger jag inte upp utan jag fortsätter jag att kämpa på och går den väg som jag nu har bestämt mig för att gå för släpper jag taget nu kommer vägen tillbaka vara dubbel så lång och hundra gånger svårare att gå.










TikTok ett hot för unga


När min systerson skaffade Tik Tok gjorde jag detsamma för att jag skulle kunna hålla lite koll på vad han la upp där. Även om han är väldigt öppen med sina föräldrar så var det lite mer "okej" att moster följde honom där. Men jag skaffade också detta för att jag var lite nyfiken på vad som florerade runt där.

Mycket som läggs upp är både gulligt och kul men det finns också en annan sida av TikTok, en "mörk" och skrämmande sida som jag blir riktigt upprörd över.
Något som jag observerade och verkligen blivit oroad över är det att det är så många framför allt unga tjejer som lägger upp videoklipp som påminner väldigt mycket om pro-ana (se http://http://ninni.bloggonline.se/Atstorningar-okar-hos-barnen/ ).
Jag blir illa till mods av att se dessa videoklipp och tänker tillbaka hur lätt jag blev triggad av den typen av socialmedia när jag var yngre.

Nu ikväll får jag läsa på aftonbladet om den kanske absolut hemskaste och sjukaste videon hiten tills på Tik Tok.
I videon får man se en man som tar livet av sig live!
Hur jävla sjuk får man bli?!
Tänker på alla unga och alla som kanske lider av en djup depression eller av någon annan anledning inte mår bra. Vad kan inte detta trigga igång och inspirera till?
Det som också är väldigt oros väckande är att detta filmklipp också bäddas in i andra filmklipp. Dvs att klippet kan börja med ett gulligt djur eller en rolig dans för att sedan gå över till klippet där mannen tar sitt liv.

Enligt aftonbladet jobbar Tik Tok nu för att få stopp på denna video, problemet är bara den att det är så många som delar detta klipp.

Jag blir uppriktigt sagt förbannad på att sådant ens kan gå igenom!
Tik Tok är en plattform för framförallt barn och unga vilket gör det hela ännu mer skrämmande. 
Frågar man mig så anser jag att Tik Tok borde förbjudas helt. Det är inte en trygg plattform för någon allra minst för våra barn och unga.
Skillnaden på facebook, instagram (så vitt jag uppfattar det) så är det lättare att själv välja vad man vill se på både insta och facebook. På Tik Tok är det ett rullande flöde och slumpmässiga videor dyker upp. 
Detta gör att våra barn och unga är mindre skyddade från olika obehagliga upplevelser samt får en missvisande syn vekligheten.

Till dig som är barn, ung eller till dig som känner dig påverkad av dessa negativa inslag vill jag säga att: Tänk på att allt du ser är inte sant.
Mycket av det du ser kan vara retuscherat.
Upplever du någonsin något obehagligt när du är ute på olika sociala medier så prata alltid med en vuxen! 
Å tänk på vad du själv lägger ut.

Till dig som är vuxen och läser detta:
Om du har barn, prata med dem och gör dem till medvetna kritiker, dvs få dem att förstå att allt som syns och skrivs i dessa forum inte alltid överensstämmer med verkligheten.
Försök att håll lite koll på vad de lägger upp och vad de tittar på.
Visa ert intresse för de olika sociala medierna och bli delaktiga.

Till sist vill jag bara säga att det är dags att vi vuxna sätter ner foten och tar vårt ansvar för vad som sprids ut i de olika sociala medierna för så här kan det inte fortsätta! 

(p.s detta inlägg får med fördel delas, tillsammans kan vi göra skillnad)


Allting har ett slut


En del besked man får skapar så många olika känslor och tankar som inte riktigt går hand i hand med varandra. Precis så är det med det beskedet jag fick från min psykolog idag.

Det hon berättade för mig var att det har blivit dags för henne att gå i pension. Detta är inget som kommer att ske precis nu utan hon kommer att fortsätta året ut, men hon ville redan nu berätta det för mig så att jag dels ska kunna förbereda mig på det samt att jag inte skulle få höra det från något annat håll. 
Jag har träffat min psykolog nu i snart 4 år och utan att ljuga så är hon tveklöst den bästa psykolog jag haft så det är klart att det känns jobbigt att få ett sådant här besked. Hon har varit och är en trygghet för mig,  jag har verkligen kunnat vara helt öppen med henne och kunnat bolla alla mina tankar och funderingar. 
Beskedet skar lite i bröstet på mig och ångesten slog till som en blixt från klar himmel. Hur fan ska jag klara mig utan henne?! Blir skiträdd när jag tänker på det faktum att jag inte kommer att få ha mina samtal med henne längre. Tänk om jag tappar greppet helt och faller igen?!
Samtidigt tänker jag att det kanske finns en mening med att detta sker just nu. Det kanske är så att jag faktiskt har kommit så pass långt att jag kan lyssna mer på mig själv och vara min egna psykolog. 

Som sagt var det känns skit jobbigt och jag blir lite ledsen över att hon ska sluta men jag är tacksam för den tid vi har haft och jag är glad för hennes skull och hoppas att hon kommer få en fin pension. 
Sen är det ju faktiskt så att vi har hela året ut på oss att fortsätta jobba med min personliga utveckling och göra mig redo inför vårat avslut.

Å om du B läser detta så vill jag att du ska veta att du har varit och är en mycket viktigt person i mitt liv och jag vill redan nu tacka dig för att du har tagit dig an mig   <3 

Jag gör det igen

Det kan ta lång tid innan min tanke går till handling men när jag väl bestämmer mig för någonting och sätter upp tydliga mål så fullbordar jag allt som oftast dessa. Jag är envis av naturen och i bland kan envisheten ställa till det för mig men den är också lite av en styrka.

Förra veckan bestämde jag mig för att jag denna vecka skulle äta middag själv hemma i lägenheten 2 kvällar samt att jag skulle åka hem varje kväll (till och med fredag) så att jag spendera mina dagar här hemma hos mig istället för hemma hos mina föräldrar.

I dag är det torsdag och jag kan med stolthet berätta för er att jag nu har fullbordat mina mål! Jag har varit hemma i min lägenhet hela veckan och jag har också klarat av 2 middagar här och vet ni? Den här gången kändes det inte alls lika jobbigt som det gjorde första gången. 

Egentligen så är det mer tanken på att vara mer självständigt som är jobbig en själva situationen i sig. För när jag väl är här hemma i lägenheten och pysslar med mitt så går det rätt så bra, och det känns till och med helt okej. Visst kommer det stunder då ångesten kommer över mig och jag vill helst bara fly iväg hem till mina föräldrar men.... Min envishet gör att jag biter ihop och stannar kvar, för jag vet att om jag börjar ge vika för min ångest över att vara ensam så bekräftar jag bara att det är något "farligt" i att vara ensam och självständig och då kommer ångesten bara att växa mer och mer. Å det jobb jag har påbörjat med att vara mer självständig kommer slås sönder och jag kommer få börja om på noll igen.

Nej framåt ska jag... Jag har varken tid eller lust till att stanna kvar där jag är nu idag och att backa tillbaka är inte ens ett alternativ.