Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från augusti 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Theralen

Jag har lite av en årsdag i morgon då är det nämligen ett år sedan jag tog mina sista Theralen droppar efter att ha haft dem som behovsmedicin i över 2 år.

Man satte in dessa droppar för att jag skulle ta dem vid behov å då max 4 gånger per dag. I min rädsla för att få och möta min ångest tog jag allt för ofta dessa droppar i förebyggande syfte och det gick inte en enda dag utan att jag tog minst 3 omgångar med dessa droppar.

Tills den dagen då för ett år sedan då jag bestämde mig för att sluta ta dessa helt. Jag möttes av lite motstånd framförallt från min mamma och även min syster som var lite oroliga för hur jag skulle kunna hantera min ångest, rädda för att jag åter skulle börja självskada (något jag satte stopp för månaden innan) eller göra något annat dumt när ångesten blev för påtaglig. Jag förstod deras oro men förklarade för dem att jag verkligen ville försöka och jag lovade att om jag åter började självskada skulle jag börja ta dessa droppar igen. 

I morgon har det gått ett helt år sedan jag tog theralen och jag är så nöjd med mig själv att jag lyckats även med denna sak utan att för den delen självskadat eller gjort något annat destruktivt. 

Anledningen till att jag faktiskt har lyckats med detta är inte för att ångesten helt plötsligt försvunnit eller blivit lindrigare...NEJ, nej så väl är det inte men jag har slutat att vara rädd för att få ångest.

Det kan låta väldigt märkligt men jag har liksom börjat "välkomna" ångesten liksom en objuden gäst istället för att mota bort den. För det är ju faktiskt så med ångest att det går inte att trycka bort den i all evighet för vill den komma gör den det till sist och har man då motat bort den under en längre tid blir den oftast mycket värre än vad den var från början. Så när ångesten börjar smyga sig på så motar jag inte bort den utan jag säger istället "Hej Ångest, här kommer du och gör livet surt för mig". Sen låter jag den jobba och förstöra bäst den vill och jag försöker liksom vänta ut den. Jag tänker på mina ångestvågor som kommer och går. Jag intalar mig själv om att det inte är något farligt utan att det kommer gå över om jag bara just väntar även om det inte känns så just där och då. 

Även om jag har kommit på att det bästa att göra när man får ångest just är att bara låta den vara där så kan den ibland bli lite för intensiv och då kan någon form av distraktion vara till hjälp. Det kan vara allt från att gå ut, mysa extra med min Chip (min hund) eller dela med mig av ångesten till någon i min närhet.

Jag har som sagt jobbat väldigt mycket med mig själv och med att acceptera saker och det är ett måste för att kunna ta dessa steg. Det är verkligen inte en självklarhet att jag aldrig mer kommer behöva ångestdämpande behovsmedicin men mitt mål är att klara mig utan. Sen måste ni komma ihåg att det INTE är något fel i att ta dessa när man verkligen behöver det, så sluta inte om ni inte känner er redo för det och inte förrän ni pratat med någon kunnig om det.



Ätstörningar ökar hos barnen

Jag minns inte riktigt hur mitt förhållande till mat var innan 9 års ålder men någonstans där började jag bråka om maten. I början så var det nog inte så farligt men succesivt blev dispyterna kring maten värre och vid 10-11 års åldern hade jag utvecklat en ätstörning och matsituationen hemma var ohållbar.
Att vara så pass ung och få en ätstörnings diagnos var då MYCKET ovanlig och jag var en rätt så "unik" patient för sjukvården på de viset och det var kanske därför som vården jag fick då inte heller var helt bra för mig.

Det är med stor smärta och oro som jag i morse fick höra på nyhetsmorgon att ätstörningar hos barn har ökat kraftigt och att de som drabbas är allt yngre. Man pratade om 8 åringar som tvingas till behandling till följd av sin ätstörning vilket är fasansfullt! 

Tyvärr är jag inte så överraskad :(
Utseendefixeringen och vikthetsen idag är helt GALET och FEL och ingenting som barn ska behöva känna av.
Barnen idag matas alldeles för mycket med orealistiska ideal på olika sociala medier. Jag har själv sett dessa ideal och de är verkligen HEMSKA! Jag vet att det finns riktiga triggers på både Instagram och på Tik Tok. Oftast unga tjejer (under 15 år) som lägger ut bilder på sina allt för smala kroppar med texter som handlar om ytterligare viktnedgång eller hur man ska kunna lura sin omgivning för att slippa äta osv.
När jag var som mest inne i min ätstörning så fanns inte dessa sociala medier utan man fick själv söka upp särskilda bloggar som handlade om livsstilen "pro-ana". Pro-ana är en typ av subkultur där man eftersträvar att ha en anorektisk vikt och ser inte anorexia som någon sjukdom.
Idag behöver man inte söka upp några pro-ana bloggar för allt kommer i det automatiska flödet på de olika sociala medierna vare sig man vill eller inte och på så vis kan man inte heller då undvika det som jag kallar för "pro-ana". Det värsta är att barnen inte förstår vad som händer i kroppen när de svälter sig själva på de viset.
Här har vi som vuxna ett stort ansvar!
Vad är det som barnen tittar på när de sitter med sina mobiler? Vad är det för budskap som sänds ut till dem och vad är det för signaler vi ger dem?  Pratas det mycket om vikt och utseende hemma? Går mamma ofta på diet och springer pappa mycket på gymmet bara för att bygga en massa muskler?
Jag vet att detta kan vara mycket provocerande skrivet av mig men faktum är att barn gör inte som du säger... Barn gör som du gör! Så ska du som mamma eller pappa förklara för ditt barn att han/hon är fin som han/hon är om du själv ständigt bantar, gör skönhetsingrepp eller på något vis alltid strävar efter ett annat ideal?

Sen så får vi inte glömma bort att en ätstörning oftast inte BARA handlar om utseende och vikt. Av egen erfarenhet så vet jag att det är så mycket mer som rör sig i huvudet vid en ätstörning och glömmer man bort det och bara jobbar med det som syns utåt så kommer man inte bli fri från sin ätstörning. Jag har haft min ätstörning sen 9 års ålder och det är först nu i vuxen ålder när jag börjat jobba med min borderline, osjälvständig personlighetsstörning och ADHD som jag har börjat få koll på den ätstörda delen av mig.
Jag säger inte att det behöver vara så men jag anser att det är viktigt att man faktiskt tänker på det och att man faktiskt undersöker vad det är som utlöste ätstörningen och vad det är som gör att man är rädd för att släppa den. Jag vet nu varför jag är rädd för att släppa min och det är till största del inte för vikten. 

Jag har ju föreläst en gång för personalen på ett korttidsboende något jag gärna skulle göra igen men...
Jag har en dröm om att en dag också få börja föreläsa på skolor för barn och ungdomar kring detta ämne eftersom jag anser att det är så oerhört viktigt. Skulle också vilja besöka olika ätstörningscentrum för att visa att man faktiskt kan bli "nykteranorektiker".
Å jag har ett mål om att vara en så bra bra förebild och inspiration som möjligt för så många som möjligt. 






Stoppa huvudet under armen

Är  så skärrad och uppjagad just nu att jag bara måste få ventilera  =-O


Vaknar av att telefonen ringer men jag hinner inte svara. Numret är för mig okänt och på Eniro får jag ingen träff.
2 minuter senare ringer det på dörren..
Mitt hjärta fyrdubblar sina slag och Chip far upp från sin natt sömn och börjar skälla hysteriskt.
Hinner tänka väldigt många ovälkomna tankar.. Med darriga ben och en puls på 400 hundra går jag och öppnar försiktigt dörren. Utanför står en medelålders man med MIN handväska i handen!
Han berättar att han hade hittat den i carporten intill min bil när han var ut med sin hund. Tack vare att han tittat på mitt körkort så kunde han ju hitta både mitt nummer och adress.

Jag kollar i väskan och ser att det som tur var bara fattades 200:- i plånboken.
Nu har jag krupit ner under täcket igen men är fortfarande uppjagad och har högt adrenalin påslag efter mitt plötsliga uppvak samt att det är väldigt många tankar som far runt i mig så det är omöjligt att somna.
Jag är oerhört tacksam för att det finns så ärliga människor.
Arg för att det finns oärliga människor som tar pengar som inte är deras.
Tacksam för att det "bara" fattades 200:-
Men mest är jag frustrerad och arg på mig själv!
Visst jag har mycket som far runt i skallen på mig och har lite svårt att fokusera etc men ALLVARLIGT! Hur jävla disträ och klumpig får man vara liksom? 
Tyvärr är det här inte första gången jag ställer/lägger ifrån mig något och det lär ju inte vara den sista heller😠

I fucking did it!

Först vill jag tacka er alla för all pepp och stöd som ni gav mig igår samt tack till alla ni som senare på kvällen faktiskt frågade hur det hade gått för mig. Ni är så underbara och ert engagemang hjälpte faktiskt och jag blir så himla rörd över hur många som bryr sig om mig och faktiskt helhjärtat vill mig väl! Ni är SÅ FINA och jag är så tacksam för att ni bryr er så mycket. En del av er varken känner jag eller har träffat men ni bryr er ändå och det gör mig så förundrad och tacksam. Tänk att jag har så många fina människor runt mig! NI ÄR ALLA HELT UNDERBARA, TACK FÖR ATT NI FINNS!   <3 

Hur gick det då? Jo det ska jag berätta för er nu.

Min ångest kom och gick under hela dagen. Ena stunden kändes det helt okej för att sedan vända och bli väldigt ångestfylld. Grejen är ju som så att det inte bara kändes jobbigt med själva ätandet utan också för det faktum att faktiskt vara ensam och självständig. Det är inget som jag är van vid att vara och mina små demoner som jag dras med var flitiga igår. De berättade tydligt för mig hur värdelös jag är, hur hjälplös och svag jag är och att jag inte skulle klara av detta. Men istället för att lyssna på dem så sa jag till dem... "Jag hör vad ni säger men jag tänker faktiskt försöka ändå!" Sen såg jag till att hålla mig sysselsatt hela dagen för att flytta fokus. Jag åkte och badade med Chip, plockade och fixade i lägenheten, pratade med min närmast vän Nina etc.

Dagen innan hade jag gjort iordning en matlåda till mig själv med den mängd mat jag skulle ha för att slippa proceduren med att laga mat vilket var ett väldigt smart drag för när klockan började närmade sig mattid steg givetvis ångesten. Men jag satte på rixfm, tog med mig ett korsord och matlåda ut på balkongen. Det tog tid att få i mig maten men jag gjorde det! 

Jag är så jävla stolt över mig själv just nu, jag har liksom tagit mina första stapplande steg till att vara mer självständig. Än så länge står jag och går med rätt så vingliga ben men ger jag mig själv bara lite tid och fortsätter att öva på att gå så kommer även jag att få stadigare ben att stå på.

Sen är det faktiskt så att jag har VÄRLDENS mest trogna följeslagare som följer mig i varje litet steg jag tar och aldrig viker från min sida vilket gör att jag aldrig riktigt är helt ensam!



Det är dags

Det är inte ofta jag ber er läsare om saker men nu ber jag ert stöd och peppning.

I morgon fredag ska jag göra något som i de flestas ögon inte är någon stor grej alls utan en självklarhet men för mig är detta verkligen inte någon självklarhet. I morgon ska jag äta middag helt själv något som (hur konstigt det än låter) i princip aldrig har gjort. Just middagen är för mig en väldigt laddad måltid och egentligen vet jag inte varför, men jag har alltid gjort allt för att slippa att äta denna måltid ensam och när jag någon enstaka gång blivit tvungen att göra detta så har jag på sin höjd ätit en macka.

Visst har jag tänkt länge på att jag måste ta steget och äta själv men jag har aldrig kommit till skott. Det är något med denna måltid som ger mig så sjukt mycket ångest och jag fasar verkligen inför detta moment. Har länge funderat kring vad det är som gör att just denna måltid är så pass jobbig för mig. Jag tror faktiskt inte att det har så mycket med min anorexi (kanske lite) att göra för jag menar alla andra måltider klarar jag ju av att äta utan sällskap så det är nog inte själva ätandet som är det största problemet. Jag har som sagt var tänkt på detta väldigt mycket den senaste tiden och det jag har kommit fram till är att jag tror att anledningen till att jag är så ångestfylld av att äta middagen ensam till största del beror på min svaga självständighet (se osjälvständig personlighetsstörning). Jag har ett starkt behov av stöd och uppmuntran från framför allt min familj, har svårt att fatta egna beslut och att vara ensam i några längre stunder och framför allt så är jag livrädd för att bli helt ensam och övergiven. Av samma anledning har jag svårt för att bo i min lägenhet på heltid. Där är jag ju ensam med Chip och det går väl bra så länge jag vet att jag varje dag kan åka hem till mina föräldrar eller att någon vän kommer förbi.

Vad jag menar är att det är kanske inte så konstigt att jag får sådan stark ångest i tanken på att äta ensam, det är ju liksom en liten "ursäkt" för att slippa vara ensam, det är också en av de där sista delarna av ätstörningen som lämnar mig i samband med att börja äta alla måltider själv.

Så i morgon drar jag plåstret och då drar jag HELA plåstret! Jag tänker åka hem till min lägenhet i kväll och jag ska äta ALLA mina måltider där och inte åka hem till mamma och pappa förrän någon gång på lördag. 

Jag ska inte bara gå över en tröskel...jag ska göra ett högt jävla stavhopp!!! Är ni med mig?