Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från juli 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Period med ångest

Jag har kommit in i en ångestperiod nu å det går inte en enda dag utan att jag får någon form av ångestpåslag.

För tillfället kan ångesten komma och gå flera gånger om dagen, den är olika påtaglig och stannar olika länge. Gemensamt är dock att jag inte har en aning om vad ångesten orsakats av utan den bara kommer som en blixt från klar himmel och gör livet surt för mig. Hjärtklappningar, klump i magen, oroskänsla, rastlöshet och plötsliga gråtattacker löser av varandra och det här gör ju att min vardag blir lite tyngre än annars. Det blir svårare att stå emot självskada, ätstörningen blir mer påtaglig och jag har ännu svårare att vara ensam eftersom tankarna lätt far iväg då. 

Väldigt många gånger under mitt liv har dessa perioder lett till att jag blivit inlagd på psykiatrin eftersom mitt psykiska tillstånd blivit sämre och jag har många gånger hamnat väldigt djupt ner och ibland så illa att jag till och med satt mitt liv i fara.

Men under alla dessa år har jag lärt mig att hantera ångesten och se på den på ett helt annat sätt än vad jag tidigare har gjort och detta hjälper mig väldigt mycket just nu.

Tror jag har nämnt detta i ett tidigare inlägg men det tåls att nämna igen. Jag brukar försöka visualisera min ångest och tar till denna inre bild när den kommer.

" Ångesten är som vågorna. De kommer och går hela tiden, ibland blir det högvatten och då stannar ångesten lite längre men efter ett tag kommer högvattnet också gå ut igen". 

Denna inre bild hjälper mig väldigt mycket och jag tänker att just nu är det högvatten och det är jävligt tufft men om jag "bara" står ut och fortsätter att kämpa kommer det att vända och då kommer jag må lite bättre igen. 



Chip❤️

När ska det här helvetet ta slut?!
Var med Chip till Albano idag för att röntga benen å det ser inte alls så bra ut, Chip är kraftigt påverkad i båda benen men det vänstra är helt klart värst.
Det högra benen har lite pålagringar (artros) vilket inte är så allvarligt. Men det vänstra benet ser mycket sämmre ut. Där har han kraftiga pålagringar och som veterinären uttryckte det så ser benet oroligt/stökigt/rörigt ut. I nästa vecka kommer en ortoped titta på bilderna och ge en mer exakt "bedömning" på det hela. Framtidsprognosen för Chip är oklar men helt klart är att detta är värre än vad man kanske först trodde och det kommer ta väldigt lång tid innan Chip blir bra. Om han ens kommer att bli helt bra igen😔
Jag gråter just nu eftersom jag dels tycker synd om Chip men också för att jag funderar väldigt mycket på om jag hade kunnat göra något annorlunda för att förhindra detta 😢
 

Att vara tacksam!

Under den senaste veckan har jag tänkt mycket på det här med att vara tacksam över det man har.

Jag menar inte att man inte ska ha framtidsdrömmar och visioner för det i sig är en stor drivkraft som får oss att vilja framåt och det är bra för vår utveckling. MEN! Allt för ofta fokuserar vi så mycket på våra drömmar att vi glömmer bort att leva här och nu.

Vi har dessutom "förmågan" att hela tiden jämföra oss och se vad alla andra har och vi glömmer bort vad vi har. Jag är INGET undantag! Jag är expert på att se vad alla andra har och vad jag själv saknar. Det här är en stor tanke fälla som kan göra vem som helst nedstämd, missnöjd och kan i extrema fall faktiskt till och med leda till djupa depressioner.

Om man istället för att gräva ner sig i missnöje börjar fundera på vad man redan har i livet som man är nöjd med och mår bra samt att man börjar leva lite mer i nuet tror jag att man kommer börja må mycket bättre. 

Att tänka positivt och göra det bästa av situationen hjälper en långt i strävan om att få må bra. Om man hela tiden tänker negativt och klagar på en det ena en det andra drar man bara ner sig själv i ett svart hål.

Sen kommer det där till att vara tacksam över vad man faktiskt har. Hur svart det än må vara kring en så finns det alltid saker man kan vara tacksam över bara man öppnar upp ögonen och sinnet för att ta in det. Min största tacksamhet ligger i att jag har min underbara familj, hund samt ett fåtal men väldigt fina vänner. 

En sak som kan verka väldigt konstigt är faktiskt att jag trotts min stökiga och många gånger väldigt jobbiga liv ändå är tacksam för allt jobbiga jag gått igenom. Jag har tagit mig igenom många långa och svåra perioder. Varit nära döden ett antal gånger, kämpat för mitt liv men också kämpat för att inte få leva.... Men ur allt detta jobbiga har jag lärt mig så mycket om mig själv och det har format mig till den jag är idag och varje gång jag har tagit mig igenom en jobbig period har jag blivit lite starkare. 

Man har dagar då man mår skit och då är det helt okej att "dra täcket över huvudet", gråta, skrika eller vad man nu känner att man behöver göra just då men man måste påminna sig om att det hur jobbigt och omöjligt det än känns att det kommer att gå över, det kommer att vända. Det jag vill säga med detta är att man kanske ska försöka se det positiva som faktiskt gömmer sig i det negativa, för ingenting är igenomgående helt svart även om det ibland känns så. Å har man hamnat i en riktig svacka kan det vara en bra ide att ta hjälp av sin omgivning för att hitta det där lilla ljuset i tunneln igen. Så självklart menar jag inte att man ständigt ska gå runt och låtsas att allt är bra för så är det verkligen inte. Svackor kommer och går hela tiden. MEN desto oftare man kan tänka positivt och ju mer man tänker på det man har och är tacksam över desto nöjdare med livet kommer man bli.    






           

Att släppa taget


I över 20 år har min ätstörning styrt och påverkat mitt liv ibland kanske på ett bra vis men för det mesta har den påverkat mig negativt och den har försvårat min vardag och tvingat mig att avstå saker som jag kanske velat gjort.

Mitt fokus på mat, vikt och motion har tagit över så många gånger och jag har gått miste om mycket på grund av detta. Men denna fokusering har varit ett sätt för mig att hantera ångest samt att skapa en oförklarlig trygghet och känsla av kontroll över något när allt annat inuti mig varit kaos. Å hur konstigt det än må låta så är ätstörningen en väldigt stor del av mig och min personlighet så även om den bidrar till mycket negativ i mitt liv så är det inte en självklarhet att bara göra sig av med den.

I alla år med min anorexi har jag räknat varje kalori och varje hekto men jag vill faktiskt påpeka att detta beteende inte bara är mitt "fel" utan en stor del ligger faktiskt i sjukvårdens intresse kring min vikt och intag av mat. 
Jag har alltid fått redovisa min vikt och så fort jag har gått ner om ens bara några hg så har det inneburit att de påpekat vikten av att gå upp dessa igen.
Samma sak är det när det gäller hur vida jag äter. Jag har fått matscheman serverade för mig som jag varit tvungen att följa och alla avvikelser har setts som ett bakslag. Jag har även fått restriktioner på hur mycket jag får röra mig. I många fall kan detta vara bra i alla fall i en period när vikten är kritiskt låg, motionen överdriven eller matintaget och tankar kring mat är osunt, men det kan också leda till att fokuseringen kring detta ökar och blir värre istället för att (som syftet är) man ska få ett mer neutralt förhållande till detta.

Lite så kan jag känna att det har blivit för mig. I över 20 år har jag matats av vikten kring att äta, motionera och väga "rätt" så att bara släppa på den helt är inte så lätt men med stigande ålder har jag börjat se att livet är så mycket mer än bara mat, vikt och kropp. Jag har fortfarande många ätstörda tankar och beteenden men jag jobbar ständigt med att förminska den delen av mig och börja leva lite mer för dagen och ta vara på alla tillfällen som ges mig.

I alla år har jag planerat mina aktiviteter kring maten istället för tvärt om.  Jag har blivit låst och inte kunnat göra så många spontana saker jag kanske velat bara på grund av att jag tänkt på mattider samt vad jag ska äta.
Jag har fortfarande ett "matschema" som jag och min dietist har kommit överens om att jag bör hålla och jag kontrollerar fortfarande vikten i och med att den svajar lite. 
Men nu försöker jag frångå matschemat lite då och då och jag försöker att inte tänka på varje kalori eller hekto. Jag ser också till att inte låta maten hindra mig från att göra saker som jag vill göra. 
Jag kommer troligen alltid att ha ett komplicerat förhållande till mat och vikt och det är bara att acceptera. Men jag kan göra det bästa av situationen och försöka släppa på mina kontrollerande beteenden så ofta sam jag kan och orkar med och ju oftare jag gör det desto mindre blir anorexian och starkare blir jag.