I dag är det 3 år sedan jag blev utskriven från Danderyds psyk! Kan ni förstå 3 sjukhusfria år hemma (bortsett när jag fick min njurbäckeninflammation).

Jag har jobbat mycket med mig själv och mycket har hänt med mig sedan dess. Jag har hittat en acceptans i mig själv och har lärt mig hur jag kan förhålla mig till saker som händer inom mig. Jag har hittat ett flertal styrkor i mig själv som jag tidigare inte visste att jag hade och har därmed också kunnat börja använda mig av dem mycket mer än vad jag tidigare har gjort. Jag har också börjat hitta vem jag är, vad jag vill och vad jag behöver.

Jag har fortfarande mina dippar som ibland blir väldigt djupa och ihållande.  Det finns dagar som jag hatar mig själv, känner mig totalt värdelös. Allt känns så mörkt och hopplöst. Orken tar slut och jag faller och vill bara skita i allt och ge upp. Men någonstans i mig finner jag styrkan och kraften till att resa mig igen och fortsätter att kämpa trots allt. Jag har lärt mig att ångesten kommer och går men den är inte farlig. Jag har lärt mig att mitt humör varierar kraftigare än för de flesta. Jag har lärt mig att min hjärna går på högvarv och att mina känslor och tankar inte alltid går att få fatt i, men det är okej. Det är okej att inte alltid må bra, det är okej att inte alltid orka så länge som man inte ger upp helt.

Jag vet att jag kommer fortsätta att hamna i svackor, jag vet att jag ibland kommer att behöva extra hjälp att jag aldrig kommer kunna sluta att jobba med mig själv men det är okej. Hur det än må vara är jag så mycket starkare nu än vad jag någonsin har varit och jag är faktiskt rätt stolt över mig själv för vem jag har blivit.

I måndags var det dags för Chip att opereras. Kan väl säga så här att det var en fruktansvärt nervös och orolig matte som lämnade av honom på Djursjukhuset Albano. Jag hade turen att min vän Nina tillbringade hela dagen med mig så den jobbiga väntan på att veterinären skulle ringa blev lite mer uthärdlig. Jag hade som vanligt tänkt ut en massa olika scenarion om vad som skulle kunna gå fel. Tänk om de öppnade upp knät och fick se att det var så trasigt att det inte gick att operera! Så när veterinären äntligen ringde och berättade för mig att allt hade gått bra släppte en stor sten i mig och jag började att gråta av glädje. 

Det var en mycket trött men glad Chip som jag fick hämta hem på tisdagen och jag var väl minst lika glad. Vi blev hemskickade med lite restriktioner på vad vi nu behöver göra hemma för att rehabiliteringen ska bli så effektiv som möjligt. Det handlar om korta men många lugna promenader, sträckövningar och massage samt en hel del vila.

Första natten hade han rätt så ont och det kan man ju förstå, vem skulle inte det efter en operation? Nu har vi kommit igång med rehabiliteringen och det går riktigt bra. Chip har nu blivit så pigg att jag till och med måste begränsa honom hur mycket han vill röra sig. Han tycks nu inte ha lika ont längre och förstår verkligen inte varför han inte får gå mer än 10 minuter åt gången. Han har liksom kommit tillbaka och är nu minst lika glad som tidigare.      Jag är väldigt optimistisk till hur vida han kommer pigga på sig nu med tiden och på fredag börjar simträningen för honom. 

Är så glad att jag har fått tillbaka min glada vovve. Nu kan det bara bli bättre.