Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från maj 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Föreläsning - Jag och mina psykiska variationer


När min syster för några veckor sedan frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att komma och föreläsa för hennes kollegor på Rånäs behandlingshem tvekade jag inte en sekund. Självfallet svarade jag ja! 

Nu när jag har kommit så långt som jag ändå har gjort så drivs jag av att kunna hjälpa och inspirera andra som har det svårt. Denna blogg är mitt främsta hjälpmedel för just det men jag har länge haft en vision om att få föreläsa och dela med mig av min historia, erfarenheter och tankar. 
Så när jag nu äntligen blev tillfrågad så var beslutet inte så svårt att ta.

Dagens föreläsning riktades till en personalgrupp som jobbar på Rånäs behandlingshem, ett korttidsboende för patienter med bland annat psykiskohälsa och missbruk. Jag berättade om min historia och la ganska mycket fokus i hur jag har blivit bemött av sjukvården samt vad som har varit bra och vad som varit mindre bra eller rent av riktigt dåligt. Jag ville att lyssnarna skulle få en inblick i hur jag som drabbad upplevt/upplever och känner vid olika situationer. 
Lyssnarna verkade nöjda och visade verkligen sitt intresse för det jag pratade om och de ställde väldigt bra och relevanta frågor, vilket gläder mig då det är ett bevis på att det jag pratade om var relevant för dem. 

Som den pedant jag är var jag väl inte 100% nöjd med min prestation idag, det finns alltid saker man kan göra bättre. Å ena sidan var detta min absolut första föreläsning kring detta ämne så då kan ju inte allt vara perfekt. 
Är oerhört tacksam för att jag fick göra detta och jag hoppas verkligen att det kommer att bli fler föreläsningar för min del för jag drivs som sagt av att kunna hjälpa andra och blir starkare i mig själv när jag ser att jag kan påverka och vara en inspirationskälla.







  

3 år!

I dag är det 3 år sedan jag blev utskriven från Danderyds psyk! Kan ni förstå 3 sjukhusfria år hemma (bortsett när jag fick min njurbäckeninflammation).

Jag har jobbat mycket med mig själv och mycket har hänt med mig sedan dess. Jag har hittat en acceptans i mig själv och har lärt mig hur jag kan förhålla mig till saker som händer inom mig. Jag har hittat ett flertal styrkor i mig själv som jag tidigare inte visste att jag hade och har därmed också kunnat börja använda mig av dem mycket mer än vad jag tidigare har gjort. Jag har också börjat hitta vem jag är, vad jag vill och vad jag behöver.

Jag har fortfarande mina dippar som ibland blir väldigt djupa och ihållande.  Det finns dagar som jag hatar mig själv, känner mig totalt värdelös. Allt känns så mörkt och hopplöst. Orken tar slut och jag faller och vill bara skita i allt och ge upp. Men någonstans i mig finner jag styrkan och kraften till att resa mig igen och fortsätter att kämpa trots allt. Jag har lärt mig att ångesten kommer och går men den är inte farlig. Jag har lärt mig att mitt humör varierar kraftigare än för de flesta. Jag har lärt mig att min hjärna går på högvarv och att mina känslor och tankar inte alltid går att få fatt i, men det är okej. Det är okej att inte alltid må bra, det är okej att inte alltid orka så länge som man inte ger upp helt.

Jag vet att jag kommer fortsätta att hamna i svackor, jag vet att jag ibland kommer att behöva extra hjälp att jag aldrig kommer kunna sluta att jobba med mig själv men det är okej. Hur det än må vara är jag så mycket starkare nu än vad jag någonsin har varit och jag är faktiskt rätt stolt över mig själv för vem jag har blivit.





Nu är han glad igen!

I måndags var det dags för Chip att opereras. Kan väl säga så här att det var en fruktansvärt nervös och orolig matte som lämnade av honom på Djursjukhuset Albano. Jag hade turen att min vän Nina tillbringade hela dagen med mig så den jobbiga väntan på att veterinären skulle ringa blev lite mer uthärdlig. Jag hade som vanligt tänkt ut en massa olika scenarion om vad som skulle kunna gå fel. Tänk om de öppnade upp knät och fick se att det var så trasigt att det inte gick att operera! Så när veterinären äntligen ringde och berättade för mig att allt hade gått bra släppte en stor sten i mig och jag började att gråta av glädje. 

Det var en mycket trött men glad Chip som jag fick hämta hem på tisdagen och jag var väl minst lika glad. Vi blev hemskickade med lite restriktioner på vad vi nu behöver göra hemma för att rehabiliteringen ska bli så effektiv som möjligt. Det handlar om korta men många lugna promenader, sträckövningar och massage samt en hel del vila.

Första natten hade han rätt så ont och det kan man ju förstå, vem skulle inte det efter en operation? Nu har vi kommit igång med rehabiliteringen och det går riktigt bra. Chip har nu blivit så pigg att jag till och med måste begränsa honom hur mycket han vill röra sig. Han tycks nu inte ha lika ont längre och förstår verkligen inte varför han inte får gå mer än 10 minuter åt gången. Han har liksom kommit tillbaka och är nu minst lika glad som tidigare.      Jag är väldigt optimistisk till hur vida han kommer pigga på sig nu med tiden och på fredag börjar simträningen för honom. 

Är så glad att jag har fått tillbaka min glada vovve. Nu kan det bara bli bättre.  :-) 





Fortsätter kämpa trots allt

Av alla mina diagnoser så är det nog ätstörningen som jag skulle vilja skrika håll käften åt och säga upp kontakten. Den finns där inom mig och greppar tag i mig med sina sylvassa starka klor och vägrar att släppa taget.
Att den sen har funnits där i över 20 år gör inte saken lättare, man kan liksom säga att den har vuxit sig fast i mig och utgöt tyvärr en väldigt stor del av mig vare sig jag vill eller inte.

Jag blir oerhört trött och ledsen av att jag aldrig tycks kunna ta mig ut ur min ätstörning till 100%, det finns liksom alltid en bit kvar som när som helst kan växa till sig och ta över mer och mer av mig igen.
För tillfället har jag den under kontroll rent handlingsmässigt men känslomässigt så är den väldigt stark nu och jag får kämpa riktigt hårt för att hålla kvar makten och göra det som jag innerst inne vet är bra för mig.

De ätstörda tankarna är väldigt starka nu och jag går runt med en inre mat, vikt och motionsstress som jag helst av allt skulle vilja kasta i soptunnan. Det går inte många minuter utan att jag någon gång tänker på just dessa saker. 

Vägde mig som vanligt i går och vågen visade på + vilket är bra eftersom jag fortfarande har en bit kvar innan jag får ta bort näringsdrycken och ännu en liten bit kvar till den minimi vikt som satts upp för mig. Men tror ni att jag kunde bli glad? NEJ NEJ självklart inte, varför skulle jag få unnas den positiva känslan? Det är så frustrerande att kämpa för något och sedan uppnå det för att sen inte ens bli nöjd. 
Visst jag har kommit jäkligt långt i min ätstörning och hanterar den så mycket bättre nu än vad jag gjort men den ätstörda känslan förblir stark.
Att jag efter så många år med slit ännu inte riktigt kan släppa ätstörningen en gång för alla tär på mig och gör mig så ledsen. Önska så att jag bara kunde släppa all kontroll och leva här och nu.
Jag är ju  f*¤#n 31 år! Borde det inte finnas så mycket viktigare saker i livet än att ha den perfekta kroppen och vikten?
Å vad är ens den perfekta kroppen och vikten?

Jag vill tillägga att jag inte tänker sluta att kämpa på som jag faktiskt gör. Jag tänker INTE låta de ätstörda tankarna ta över helt och hållet, framför allt inte i handling. Det jag vill få fram i detta inlägg är att jag bara är så himla less på att ätstörningen inte bara kan hålla käften och lämna mig, mina tankar och känslor ifred!