Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från april 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Chip i fokus!

Hur jag mår? Bra fråga för det vet jag i ärlighetens namn inte riktigt själv just nu. Mitt fokus ligger långt ifrån mig själv och jag har inte tid att må dåligt!

I måndagskväll förra veckan slutade Chipens bakvagn att följa med honom, han kunde liksom inte stödja på bakbenen. På tisdagen fick vi en akut tid till veterinären som efter att ha känt igenom honom samt röntgat konstaterade att korsbanden på båda bakbenen är skadade. När jag fick höra detta svartnade det för ögonen på mig och jag brast ut i gråt och kunde väl inte riktigt tänka helt klart. Varför ska detta drabba min lilla älskade vovve? 

Vi blir hemskickade med smärtstillande medicin och restriktionen INGA promenader! Han får inte belasta benen mer än absolut nödvändigt fram tills dess att han ska operera första benet den 11 maj. Man kommer att operera ett ben åt gången och när första benet är opererat följer en 6-8 veckors lång rehabilitering innan man opererar nästa ben och sen blir det ytterligare 6-8 veckors rehabilitering för honom. Så jag vet ju vad som väntar mig de närmsta månaderna. 

Chip har svarat rätt så bra på medicineringen men han har ont till och från och orkar inte riktigt gå. Jag försöker att finnas där för honom så mycket jag kan men känner mig ändå lite otillräcklig av och till. Jag masserar honom några gånger om dagen, ibland på natten när han har ont. Försöker vara ute så mycket som möjligt med honom så att han ska få lite intryck istället för att bara ligga inne och sova. Å mycket går enligt hur han vill ha det nu, han får själv säga till när han vill gå ut, vila, gosa eller vad det nu kan vara.

Även om inte Chip får gå promenader nu så går jag ändå ut och går för mitt eget måendes skull, vet att jag utan dem riskerar att må dåligt rent psykiskt å som läget är just nu så behöver Chip mig mer än någonsin så jag får verkligen inte må dåligt nu. Jag vet att det väntar oss en lång tids arbete och prövning här framöver men jag ska kämpa för honom och göra allt jag kan för att han ska bli så bra som möjligt igen.



Det finns ingen som du min älskade hund  <3 

Borderline och ADHD

Att ha borderline är som att ha en ständig känslomässig diskussion och konflikt med sig själv. Man är fylld med så många känslor som pekar åt olika håll och gör en väldigt förvirrad. Sinnesstämningen kan växla väldigt snabbt, det är lite som att sitta i en bergodalbana och det kan vara svårt att kontrollera humöret.

Att på det ha en ADHD diagnos med en hjärna som går på högvarv 24 timmar om dygnet i 365 dagar om året skapar ett rent kaos i huvudet som i sin tur gör att väldigt mycket i livet blir så mycket mer komplicerat. Ibland blir mina tankar och känslor så starka att jag inte vet vad jag ska göra med dem eller vart jag ska ta vägen, jag kan liksom inte få fatt dem å än mindre förstå dem. Det konstiga med allt detta är att trots att jag är så full med känslor och tankar känner jag väldigt ofta en viss tomhet inom mig som även den är svår att hantera.

Allt detta tar såklart på krafterna och jag blir nog egentligen rätt så trött, men samtidigt är jag så himla rastlös att jag inte riktigt kan förmå mig till att ta det lugnt. Det är lite paradoxalt för jag skulle kanske just behöva ta det lugnt men gör jag det så tänker jag ännu mer och ju mer jag tänker desto mer ångest får jag. 

Ja kort sagt så ställer mina diagnoser till det rätt rejält för mig.Tänk om det kunde finnas en knapp som kunde stänga av allt som pågår inom mig så att jag bara ens för en liten stund kunde få lite ro i kropp och själ.






Ett steg i taget

Ätstörningen har verkligen bråkat riktigt rejält under den gånga veckan. Den har försökt att övertala mig om att jag inte alls ska äta enligt schema och framför allt inte ta näringsdryckerna för den ätstörda delen av mig vill ju inte alls att jag ska gå upp i vikt. Men jag hade ju bestämt mig för att verkligen fullfölja mitt matschema fullt ut denna vecka inklusive näringsdryckerna. 
Det var verkligen inte helt lätt och jag fick verkligen påminna mig själv om varför jag skulle göra detta och har jag bestämt mig för något så brukar jag också fullfölja det jag har bestämt även om det känns rent av förjävligt, men jag vill inte behöva äta fler näringsdrycker och ännu mindre behöva vård på grund av vikten och med det i bakhuvudet lyckades jag som sagt med att verkligen äta så som jag ska.

I morse när jag skulle ställa mig på vågen visste jag inte riktigt vad jag ville att den skulle visa. Det kändes liksom som att vad den än visade så skulle det kännas fel. 
Resultatet blev att jag hade gått upp x hg. En liten del av mig blev glad och rätt så lugn för nu kommer jag troligtvis inte behöva ytterligare näringsdryck vilket känns skönt. Den andra delen av mig tyckte att det kändes förjävligt och jag blev...kanske inte ledsen men jag mådde helt enkelt inte alls bra av det :(

Efter att ha bearbetat mig själv under dagen så känns det nu i skrivandes stund ändå rätt så bra. Jag har en bit kvar innan jag är i mål med min vikt men jag har tagit ett steg åt rätt håll och det är väl ändå det som räknas. Nu gäller det "bara" att fortsätta gå.