Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från mars 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Ett steg åt rätt håll

Som jag i tidigare inlägg berättat så har helgerna inneburit lite "problem" med mina måltider. Jag har på grund av olika orsaker haft lite svårt att få i mig alla mina 5 måltider per dag. I ett försök att få det att fungera bättre gjorde jag en lapp som jag satt upp på min kylskåpsdörr där mina 5 olika mattider står. Detta för att påminna mig själv och för att få ordning på strukturen och rutinerna kring maten även fast det är helg.

Detta visade sig vara en briljant ide av mig för jag har faktiskt lyckats. Ätstörningen försökte flera gånger komma undan på olika vis, den är ju som bekant jäkligt sneaky. Men tack vare lappen, min envishet och kanske framförallt stödet jag fick utifrån lyckades jag ta mig igenom helgen och alla dess måltider. 

Så även om vågen visade på plus minus noll i morse när jag vägde mig så är jag ändå rätt så stolt över mig själv. Jag nådde mitt mål som jag hade satt upp inför helgen och nästa steg blir nu att försöka äta bättre lunch och mellanmål under dessa dagar, för de är fortfarande något mindre än vad de ska vara. Den där lilla djävulen i mig kommer med hög sannolikhet att försöka smita undan men jag ska verkligen göra mitt bästa för att vinna över henne även denna helg.



Som en daglig påminnelse

Jag har funderat kring det här med maten och vikten och hur jag ska få det att fungera lite bättre. Jag försöker verkligen alltid äta alla mina mål och i veckorna går det faktiskt oftast bra. Det är helgerna som rätt ofta blir lite annorlunda. Det blir lite andra rutiner eller kanske är det just bristen på rutiner som sätter käppar i hjulet för mig. Jag behöver struktur och rutiner inte bara 5 dagar i veckan utan 7 dagar!

Även om jag och alla andra av världens befolkning tar helg från fredag kväll fram till söndag kväll så innebär det absolut inte att min ätstörning gör det. Nej nej hon finns kvar och hon jobbar 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året! Detta innebär således att inte jag heller kan ta helt ledigt även om det är helg, jag måste liksom fortsätta att kämpa på.

Så jag tänkte... Vad kan få mig att lättare att hålla mina mat rutiner även på helgen? Svaret blev: ett schema där mina mattider står som jag kan sätta på kylskåpet. Med detta hoppas jag på att jag kan få ordning på mina rutiner kring maten och på så vis också kunna nå den vikt jag behöver nå samt till att hålla mig där sen.





Den onda djävulen!

Nu har jag druckit mina näringsdrycker i ca 20 dagar. Först gick jag upp rätt så fort i vikt och jag tänkte att ja ja det här var ju en baggis, ge mig bara en vecka så har jag kommit fram till målet igen, hur svårt kan det vara liksom? MEN SÅ FEL jag hade!

Jag gick som sagt upp bara efter några dagar men sen började jag tappa i vikt igen, å idag när jag vägde mig så visade vågen på 1hg mindre än vad jag vägde innan jag började med näringsdryckerna. En del av mig förstår ju och ser alvaret i detta. Jag MÅSTE gå upp i vikt och det är nu! Jag vill inte under några omständigheter bli tvungen till att behöva vård för detta men så enkelt är det inte. För i mig bor det en liten djävul som just nu gör små hurrarop och är riktigt nöjd med det faktum att jag inte lyckats gå upp vikt. Å jag blir så ledsen, arg och frustrerad över att den där äckliga, elaka varelse fortfarande bor i mig och gör allt för att motarbeta mig i det som jag egentligen vet är rätt. Jag vet att jag väger för lite just nu och jag vet att jag måste bli ännu bättre på att verkligen sköta näringsintaget men det är inte alldeles enkelt när HON, den där jävla bitchen blir sitter och myser så fort vågen visar på plus minus noll eller ännu bättre på minus! Grejen är också den att desto mer jag går ner i vikt, desto starkare blir djävulen och svårare blir det för mig att gå upp, samt att viktuppgången känns jobbigare att ta mig igenom.

Önskar så att jag kunde sparka ut den där djävulen och aldrig mer släppa in henne! Är trött på att hon finns där och bara väntar på rätt tillfälle att greppa tag om mig. Denna gång tog hon tillfället i akt när jag blev sådär sjuk i feber för några veckor sedan och pga detta gick ner i vikt. Det är så lite som behövs för att hon ska slå till och så mycket som krävs för att jag ska få kommandot tillbaka  :-( 

Men jag har inte givit upp, jag är envisare än henne och jag har besegrat henne flera gånger tidigare och tänker så göra även denna gång!






Balsam för själen

Det finns saker som gör en gott när man mår dåligt. För mig är det främst familjen och Chip. Utan dem skulle jag utan tvekan må mycket sämre. 

Men sen har jag också stallet och hästarna som ger mig lite andrum från allt det jobbiga och ger mig lite ny energi och kraft till att orka fortsätta kämpa. Jag är så innerligt tacksam över att jag har ett stall att gå till där jag får pyssla samt rida hur mycket jag vill helt utan krav. Det är som vi brukar säga........ "Balsam för själen" å detta vill jag inte vara utan. 

Tack Elisabeth för att du finns och för att jag får vara med dig och dina fyrbenta. Ni är guld värda❤️

 

Lever för att överleva

Det enda jag undrar nu är: Hur djupt ner i dalen kommer jag att hamna, hur länge kommer jag att stanna där och hur lång tid kommer det att ta för mig att komma upp igen?

Som ni säkert har märkt och förstår mår jag inte alls bra nu och har inte gjort på ett bra tag. Jag trodde själv att det bara rörde sig om en liten svacka som jag snart skulle ta mig igenom genom att bara vänta ut den, men denna lilla svacka har visat sig vara lite större än vad jag själv trott och den tycks inte riktigt vilja ge med sig. Det är lite som om att jag lever för att överleva istället för att leva för att leva.

Rent fysiskt har jag hur mycket ork och kraft som helst men psykiskt så är orken helt borta. Det mesta känns tungt och motbjudande, har väl egentligen ingen större lust till någonting alls utan när jag vaknar på morgonen önskar jag nästan att dagen bara ska vara över lika fort igen. Motivationen är liksom satt på minus 100 och det mesta jag ska ta mig för kräver en viss övertalning från mig själv samt en kraftsamling som jag egentligen inte alls har just nu. Jag känner mig bara ledsen och trött på det mesta och ingenting känns direkt lockande eller kul, även saker som jag vet att jag vanligt vis tycker om att göra känns för tillfället olustigt och inte alls bra. Jag tvingar dock mig själv till att göra vissa saker för att jag inte ska bli helt passiv, för hur dåligt jag än mår vet jag att en total passivitet kommer att göra så att jag mår ännu sämre än vad jag redan gör. 

Det enda som får mig någorlunda motiverad till att orka lite till just nu är Chip. Han finns här hos mig som en tröst och motivation att fortsätta kämpa. Våra promenader ger mig lite andrum mitt upp i allt och att klappa honom lugnar den värsta känslan av tomhet och stillar tårarna som faller ner något. För honom behöver jag inte förklara något, vilket är skönt eftersom jag inte själv vet vad det är som gör att jag mår som jag gör och är så ledsen och låg nu. Jag är så oerhört tacksam att han finns i mitt liv   <3 

Jag vet att det kommer att komma en vändning. Jag har varit här så många gånger förut och tagit mig upp igen. Frågan är bara när min kraft till att orka klättra uppåt igen kommer.



Äldre inlägg