Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från januari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

intresse för blogg

Jag sitter här och funderar över min blogg.

Jag startade den i februari 2016 i ren ilska. Jag var så trött på hur jag blev behandlad av sjukvården och ville genom mitt bloggande få ut alla min ilska och hopplöshet som jag drogs med då. 

I början av 2017 fick ni följa min resa på Danderyds psykiatri. Från säng och rullstolsbunden till att jag fick komma hem. Det var en tuff resa, jag förstod inte vad som hände inom mig eller runt mig och många gånger ville jag bara ge upp allt. Men mitt bloggande gjorde ändå att jag kunde ta ett steg utanför mig själv och ventilera allt som rörde sig inom mig.

Jag har valt att fortsätta blogga om min kamp med ätstörning, borderline och ADHD eftersom det dels hjälper mig att se på mig själv lite utifrån men också för att jag vill stötta och motivera andra i liknade situationer att orka fortsätta kämpa och ge lite hopp om att det faktiskt går att leva med alla dessa diagnoser om man lär sig att acceptera dem och hantera dem. I och med att jag vill vara en inspiration och bra förebild har jag nog också genom mitt bloggande kämpat lite till och försökt se ljuset även nä det varit som mörkast.

Just nu är jag inne i en rätt så tung period och jag har mycket ångest och är rätt så låg. Det är väl därför som jag inte skrivit så många inlägg på sistone för jag vill inte under några omständigheter påverka någon annan negativt! Jag tycker om att blogga det gör jag men jag vill också att det ska fylla sitt syfte, vilket jag inte vet om det gör längre. Inspirerar jag fortfarande er? Är det några som läser och tycker att det jag skriver är intressant? Eller skriver jag mest bara för mig själv? Här om dagen tänkte jag att "Nu gör jag mitt sista inlägg" men i kväll nu när jag satt mig för att göra det så tvekar jag. Trodde inte att det skulle kännas så konstigt att sluta men det gör det. Skulle därför vilja be er som läser detta låta mig få veta om intresset finns kvar för denna blogg eller om ni helt enkelt har ledsnat på den. Ni får gärna kommentera här, på FB eller via mail, så jag vet om jag borde sluta eller fortsätta.

Kram på er alla fina <3

Lite ljus i allt mörker

Som ni säkert redan har märkt så är jag inne i en rätt så låg och jobbig period just nu. Jag har haft svårt att tänka positivt och har behövt kämpa mig igenom mina dagar. 

I dag har jag fått träffa en arbetsterapeut. Vi pratade om hur mina dagar ser, vilka svårigheter jag har och vad som skulle kunna fungerar  lite bättre men också på vad som fungerar bra. Hon gav mig lite skrivuppgifter jag ska göra tills vi ses nästa vecka. Det bästa med vårt samtal var att vi började prata lite om dagliga aktiviteter med jobb inriktning. Om det vill sig väl med försäkringskassan så kan det kanske bli så att jag kommer få börja jobba så smått här framöver men i väldigt liten skala. Det kan röra sig om några timmar i veckan som sedan successivt utökas. Jag hoppas verkligen att detta kommer att ske för jag tror nog att jag skulle må bra av att få börja jobba igen, om än i väldigt liten skala. 

När jag kom hem hade jag fått en kallelse till min psykolog. Jag har inte träffat henne sedan november då hon varit sjukskriven. Men i februari är hon tillbaka å det känns riktigt skönt. 

I morgon ska jag till stallet och då ska jag och E rida ut, vilket ska bli såå mysigt eftersom det var länge sedan vi gjorde det. 

Sist men inte minst så kom mamma hem idag och berättade att vi (hela familjen) ska åka till Gran Canaria i höst ☺️

Så denna dag har bjudit på fyra välkomna ljusglimtar.. Det behövde jag verkligen nu. 

Hej ätstörning min trogna "vän"

Jag känner mig tung, ful och stor.  När jag tittar mig i spegeln och ser bilden av mig själv blir jag illamående och ledsen och jag tycker inte alls om det jag ser. Spegelbilden har förändrats och jag är inte längre den där smala, istället står där en ful tjej med en mage som putar ut och jag vill bara brista i gråt. 

Ja som ni hör är inte ätstörningen så snäll mot mig just nu. Har fastnat i en period nu där utseende, vikt tar rätt mycket av mina tankar. Hur mycket jag än försöker att tänka annorlunda så kommer ändå alla negativa tankar kring mig själv ikapp. Kroppen känns tung och klumpig och jag som inte vill kännas vid min egen kropp. För några år sedan hade dessa tankar och känslor genererat i att jag hade börjat minska på mitt näringsintag och hade det velat sig riktigt illa hade jag nog slutat äta helt, för så starka är mina ätstörda tankar just nu. Jag har dock än så länge klarat av att sköta maten så som jag ska, men det är inte lätt nu.

Jag blir så ledsen över att jag känner så här att anorexian fortfarande har så stor inverkan på mig. Varför ska det vara så svårt att äta och varför är det så svårt att acceptera sig själv i den kropp och vikt som jag har. Längtan efter att ha en hel okomplicerad relation till mat, vikt och kropp är stor, samtidigt som känslan av att ha en tom magen och att vara sådär smal är så saknad. Det är så sjukt att det man på ett vis fruktar och vill bli av med samtidigt kan vara något som man håller så hårt i och är rädd för att förlora. Det är nog bara för mig att inse att min relation till mat, vikt och kropp aldrig kommer att bli normal.


Tung dag

I dag har jag haft en sådan där dag då jag varit väldigt ledsen utan att veta varför. Jag har haft ångest utan att förstå orsaken och jag har känt någon form av oro och hopplöshet i kroppen utan att kunna finna någon anledning till det. Känslorna, tankarna och ångesten har varit så intensiva att de har varit svårt att fokusera på något annat än det som känns jobbigt och tungt. 

Trots detta har jag ändå tagit mig igenom dagen utan att givit vika för mina impulser, så hur det än må vara är jag mycket starkare nu än vad jag varit. Å det är väl kanske något som jag ska påminna mig själv om.